Shopping

Jag och shopping till mig själv är inget direkt vanligt förekommande, som många vet. Ska jag shoppa till mig själv, så slutar det alltid med att jag kommer hem med ett par coola tröjor i storlekar mellan 104 och 164 i stället. Nu ska det snart firas jämnt här i hemmet. Mina jämna år alltså (om nu någon missat det). Då duger ju inte vilka trasor som helst. Alltså dags för shopping. I torsdags började jag sent. Det enda jag hade inplanerat var samtal med T:s nya fröken (F:s gamla) klockan 8:45. Sen kunde jag som sagt ägna mig åt att försöka hitta nåt snyggt. Tror ni jag gjorde det? Gick hem för att "ta det lugnt en stund". Dvs jag diskade och satt vid datorn. SPRANG sen ner till centrum en halvtimme innan jag behövde vara på jobbet och stressprovade en massa kläder. Helt fantastiskt nog kändes det rätt bra och jag köpte en hel del (har kommit fram till att jag och provrum inte fungerar, så jag köpte hem för att prova hemma). Men ändå! Det enda jag köpte annars var ett flerpack strumpor till F. Kräver nästan stående ovationer.

Provade så kläderna hemma och jag kommer att lämna tillbaka det mesta, för jag inser att det ändå aldrig kommer att användas, men snyggbyxor + en väst kommer att behållas och antagligen bäraspå festen. Sen satsade jag på en punkt i hemmet, som hängt som en kvarnsten runt halsen: BARNENS KLÄDER. F har ärvt en massa av kompisen M. Jag började kolla igenom. Tittade även igenom garderober och sorterade till "den, den , den och sen". Så plötsligt i M-högen fastnar min blick på storleken på ett par jeans 30/32. "Är inte det typ det som står i mina jeans?" Jag var ju tvungen att prova och de satt PERFEKT! Så himla sköna. Vad tusan ska man ägna tid åt shopping för, när man kan ärva favoritjeans av trettonåringar ;) (Undrar verkligen om det var hans, eller om de kom från hans vuxna syster).

Ung och lovande

kan verkligen ha olika innebörd. Som eligymnast kan man väl inte vara speciellt gammal, inom PRO är det väl annorlunda. Själv var det ett tag sedan man ansågs just "ung och lovande". Har liksom aldrig valt "rätt" utan bara gått på känsla och vad som ramlat över mig. Har länge tänkt just på det där att ung och lovande, det kommer man ALDRIG mer att kallas (för det har faktiskt hänt, även om jag som sagt aldrig blev mer än så), men så läste jag i DN om en ung och lovande person. 44 år och fembarnsmamma! Kanske det finns något för mig med? Annars får man väl satsa på PRO, eller helt enkelt inse att man bara är en kugge på det stora hjulet - och vet ni vad, jag är faktiskt rikigt nöjd med det!

Pappas flicka

Dagens delikatess

I många fall är det bara mamma som gäller. Mer för att den unga fröken gillar att bestämma och har förstått att hon kan. Men det finns speciellt en sak som mamma absolut inte klarar av och det är att göra smörgåsar. KANSKE om hon är riktigt riktigt hungrig, att en macka ur min hand kan duga, men oftast ser helgmorgonen ut ungefär såhär: S och jag vaknar. "Mamma, kan jag få smörgås" (Ja sådär klart pratar hon ju såklart inte). Jag fixar en i mitt tycke supersmarrig macka. Hon ratar. Äter lite fil. Fadern i huset vaknar. Börjar göra sina egna smörgåsar. S RUSAR fram och HOPPAR av glädje. "Å, vad är det här då pappa?" Slukar sedan en hel smörgås med ALLT på. Detta oavsett sort på bröd, pålägg osv. Bara pappan gjort den. Har försökt inbilla mig att det beror på att hon hunnit bli hungrig, men det hjälps inte. Är det tvärtom pappan som gör första smörgåsen, så går den glatt ner i alla fall. Bara att erkänna sig besegrad. Pappa är bäst på mackor!

Humor på jobbet

En förutsättning för att trivas på jobbet, tycker jag är att man har kul tillsammans med jobbarkompisarna. Inte så att man måste gå omkring och gapskratta hela tiden, men ett visst mått av humor i vardagen är ändå ett välbehövligt inslag. Jag tror att det finns olika humor på olika jobb och mellan olika människor. Jag och I skrattar tex mycket åt olika felsyftningar i olika sammanhang (hon skulle tex älska uttalandet om vägarna som blir längre för att man inte får köra bil så fort). Försöker komma på något mer typiskt Systembolaget, men kommer inte på något just nu. Även på ett av ortens kyrkliga samfund verkar de ha humor. Häromdagen var det en kvinna och en man inne för att köpa en viss vara till nattvarden.
Kvinnan packade i varorna i kassarna och sa: "Du som är stark, kan väl bära". När de försvann ut genom dörrarna hörde jag mannen:
"Jaa, här går man och bär på Jesu lidande".
DET är humor på jobbet!!!

Vad skämtar man om på DITT jobb?

Förväxlingar

Jag är ledig idag. Efter 13 timmar på jobbet i går, med inventering efter stängning, känns det helt okej (stackars de som inte är lediga i dag!). Hade tänkt passa på att gå till frisören med S, men det verkar kört. Skulle precis leta efter något annat i min väska då den visade sig vara full med skol- och mangaböcker. Jag och F har likadana. Undrar om de tycker att det är okej att han läser Michael Connelly på biologilektionen...

Teknikens under

Zappade in på nyheterna igår, precis samtidigt som en förtvivlad norrländsk politiker hävdade att om man inte fick åka snabbare än 100, så blev ju vägarna ännu längre i de norrländska skogarna. Nog för att Göteborg känns närmare med X2000...

Jag har fått en utmärkelse!

Jag fick den av Carola med 7. TACK Carola! Jag blev jätteglad för dina ord!

Denna bild står...
...för inspiration
...för glädje
...för vänskap över nätet
Syftet med utmärkelsen är att sända lite kärlek till de kvinnor, som gör din dag, som lär dig nya saker och som lever sina liv fulla av generositet och glädje.

Reglerna är som följer:
1. Du kan ge utmärkelsen till en eller hundra, eller så många däremellan som du själv vill - se till att du länkar deras bloggar till ditt inlägg.
2. Länka sedan till...
http://tammyvitale.typepad.com/women_art_life_weaving_it/2008/07/wylde-women-awardees.html
... så att hon kan besöka alla underbara kvinnor som får den.

Så nu är bara frågan VEM ska jag ge denna fina till? Jag läser ju några bra bloggar och fler är värda det, men jag väljer:

* Charlottes röra, för att det är underbart att följa en av de trevligaste människor jag känner och dessutom har den äran att ha som svägerska.

* Virrhjärnan , för att det är en av de bloggar som ger mig allra mest. Både i spirituellt skrivande och kloka tankar.

* Kids and Orchids , både för att det innehåller en hel del om en massa människor jag bryr mig och framförallt skrivs av en av dem, men också för att det är så mycket fina bilder .

* Vimmelmamman, för att hon skriver så härligt och för att hon nu bekämpar en av livets oförutsägbara hemskheter, som hon hanterar på ett fantastiskt sätt och skriver om så man både förstår hur mycket det kostar och ändå på ett humoristiskt sätt.

Så vill jag nämna Carolas då, men jag fattade det som att man inte fick lämna tillbaka, men Carola skriver verkligen härligt om storfamiljens härlighet och vedermödor!!!

En härlig helg!

40-års picknick i Hagaparken med fyra vilda ungar. Gick ändå relativt smärtfritt. Som tur var inte de enda ungarna, så det märktes inte SÅ mycket (tror jag). R gick ju iväg med tre av dem en lång stund.

Kan någon tro att denna fräsching snart fyller 40?

Sen hamnade vi på kräftskiva hemma hos faster L (R:s storasyster tvärs över gården). Mycket trevligt, men båda jag och S var trötta och gick hem tidigt.

Idag har vi lekt i parken (ja, jag har mest pratat skit såklart) och sen drack jag kaffe med grannen, helt utan barn och pratade ännu mer skit. Det är så skönt med söndagar och det är skönt att prata skit ibland (alltså inte OM någon, utan om allt och ingenting och bara vara). Fast dammråttorna samlar sig till attack i hörnen och tvätthögarna växer. Det struntar jag i! Man måste ju göra skäl för namnet ;)

S är trött även idag och pulade själv på sitt rum, medan R somnade till Formel 1 och jag satt ute och drack kaffe. Här spelar hon kort med Hunden.

I fredags lånade jag ut mig till den lilla butiken i grannområdet. Den lilla butiken med den stora omsättningen kanske man skulle kunna säga - och det låga personalantalet. Det gör jag inte om. Men det var intressant att se något annat och att inse än mer, hur bra man faktiskt har det. Tretimmars kassapass är ingen lek. När jag satt där (tydligen askgrå i ansiktet) kom nyss nämnda granne förbi. Jag bara väste "godis". Hon trodde jag skulle svimma och var verkligen räddaren i nöden där! I morgon går jag till jobbet med ett leende och tar tag MITT område!

Antilangningskampanj

Fick jag uppslag till i dag. Ibland händer det ju att det kommer in små söta barn på jobbet. En del sötare och klurigare än andra. Så idag. En pappa hade med sig sin son i 4-5 årsåldern. Pappan lastade upp varorna (öl) på bandet och pojken gick längst ner vid bandet. Stod där på knä och sjöng: "Öl, öl, öl. Öl är bra för barn. Öl, öl, öl" Sedan utspann sig följande konversation
"Pappa, visst är öl bra för barn?"
"Nej, öl är inte bra för barn"
"Är det socker i öl"
"Äe, näe, inte är det direkt socker i öl"
"Är det SKRÄP i öl?"
"Hrm...eh.., nja"
"Det är skräp i öl!"
Och så sjöng han i stället "Det är skräp i öl, det är skräp i öl, öl är inte bra för barn, det är skräp i öl..."

Vi har fått ny chef

Jag tror inte att jag har nämnt det. Det är bra! Nytt är bra och han verkar framförallt bra. Det är SKITJOBBIGT när någon ifrågasätter ens rutiner och förehavanden hela tiden. Och jättebra. I alla fall när det görs på rätt sätt. Jag känner mig som att jag har gått i en lullande dvala ett halvår ungefär. Nu har jag vaknat. Helt plötsligt är jag faktiskt SUGEN på en massa saker. På att ta tag i saker, som behöver tas tag i och faktiskt också på att gå en kurs i vin (hade bara anmält mig till en ölkurs, som inte blev av). Just nu är jobbet kul - det är bra!

Nu pirrar det i kroppen

och hjärtat skuttar lite extra. Inte så mycket i min kropp, som i de tre minderåriga pojkarna i det här hemmet. I morgon börjar det STORA allvaret. Det blir nytt för alla tre. P börjar ettan, en STOR dag, även om han tillbringat det senaste året på ungefär samma ställe. Jag har tagit ledigt på morgonen för att följa med. Han tar över T:s fröken från förra året. T börjar fyran. Flyttar till övre skolgården. Klassen slås i hop med en annan och han får grannen (tillika en av de bästa vännerna) F till klasskompis, samt vår F:s förra klassföreståndare (visst är det praktiskt att ha tre år mellan barnen ibland!). F byter skola och börjar 7:an - HÖGSTADIET! Det är ju inte klokt. Han har valt skola själv och inte den Stora Stökiga, som resten av klassen. Jag tror det blir toppen. Bara bästisen M kommer hem från sitt halvår i USA, så kommer han också att gå där (fast en årskurs högre än F), till dess får han klara sig själv. Vilket han ju alltid gör. Trots att vi kan stånga oss blodiga mot hans envishet, är vi så stolta över denna underbar människa som går sin egen väg genom såväl skolan, som livet. Lite nervös är han trots allt. Bussar ska passas och klassrum hittas. "Vem följer mig då?" frågade han när han skulle somna. "Men VILL du att någon skulle följa dig?" sa jag olyckligt. "Näe, sa han med sitt största leende. Så lik sin pappa i humorn. Å vad han visste att den kommentaren skulle ta i mamma. Inte vill han ha någon förälder med. Eller jo, det skulle han nog kunna tänka sig, men inte för allt i världen när han har förstått att så funkar det inte på Högstadiet. På informationen i våras fick jag vända vid skolgården, när han såg alla ungdomar och ingen förälder. Jag gör som han vill, även om jag inte kommer att sluta lägga mig i för det.

Men dela på mig kan jag ju trots allt inte och i morgon börja P i ettan.

Och S har börjat stora avdelningen på dagis.

Jag har STORA barn nu!

En ledig dag

I dag är skolan helt stängd. Inget fritids. Samma sak i går. Jag tog ledigt de här dagarna för längesedan. Skönt att avsluta sommarlovet tillsammans. Inspirerad av Maria_N körde jag lite EFIT, dagen till ära:

07:30 Jag är ensam vaken. R har precis cyklat till jobbet och jag dyker ner i soffan en stund.

08:30 Jag har rensat i hallen och ställt de återstående skorna på rad. Vilken skillnad! S blir alldeles exalterad och står och visar oss andra vad roligt det har "hänt", med hennes "kor". Man kanske borde städa lite oftare...

09:30 Kusin G kommer in genom dörren. Inte ska han behöva vara hemma ensam, när kusinerna är lediga!! Jag var en snäll "moster" och tryckte INTE upp kameran i ansiktet på honom, direkt i dörren. Alltså skulle det blivit en bild liknande den ovan och det blir ju onödigt.

10:30 Jag sitter lite vid datorn och läser väsentligheter på webben.

12:30 Sitter vi på kinarestaurangen i centrum. Det börjar lugnt och stilla, men grinig S vill varken sitta still, eller äta mat, så jag kan inte påstå att jag njuter direkt. Killarna tycker det var gott i alla fall. På vägen hem köper vi:


Som vi äter vid 14:30 (man måste ju snurra till det lite). Det var förresten felmärkt, så det var äppelmunkar i vaniljmunksasken.

13:30 Har jag fått hem den griniga snart-treåringen och finner mig själv se på friidrott i soffan (varför?- flyttar mig genast till datorn).

15:30 Har satt mig vid symaskinen. Efter lite surfande har jag kommit fram till varför den inte riktigt funkade - trasig nål. Nu går den som en klocka (eller som en symaskin;))

16:30 Väskan är klar (eller ja, nästan det ska till en knapp,men det har jag ingen)

17:30 G:s pappa och lillebror är här och hämtar honom och äter leverpastejmackor i det överfulla köket, för att orka gå en golfrunda.

18:30 Är vi på ICA Maxi. Jag har ingen tanke på att ta ett kort.

19:30 Hemma igen och packar upp det vi handlat. Fyra kassar. Var det verkligen storhandling för en storfamilj? Servetter fick vi med i alla fall.

20:30 Har äntligen fått S och P att landa i sängen. Sjunger "Byssan lull" och skriker "TYST" till resten av familjen, om vartannat. Konstigt nog somnar de tillslut (Soch P alltså, inte resten av familjen).

21:30 Sitter jag här och laddar in alla bilder och skriver text. Orkar inte med fler bilder. I morgon är det jobb igen och jag tänker krypa till sängs. GONATT!

Umbro cup 2008

I dag är det lördag. Som fotbollsförälder kan man aldrig vara säker på att det betyder sovmorgon. Eller, det kan man ju inte som småbarnsförälder heller, men här är det ju i alla fall lite mer planerat. Den här helgen är det Umbro cup i Viksjö. Vårt lag hade ansvar för sekretariat och så skulle vi vara värdar. Mitt pass inföll mellan 07:45 och 10:00. Jag har gått matchvärdsutbildning och har ett snyggt inplastat kort i plånboken. Det gör mig inte mer insatt, insåg jag. Dessutom var det inte riktigt samma sak att vara matchvärd, som att var cupvärd, insåg jag också. Men nästan.

Frågade om allt innan - trodde jag. Första frågan jag fick var: "Hur långa matcher är det?" Jag hade ingen aning, men skickade T att fråga i sekretariatet. Gulle T, som vaknade och ville följa med, trots att han inte var tvungen alls. Trevligt med sällskap.

Nästa fråga var: "Vilka regler är det?" ???????? Regler, ska jag kunna regler, jag kan ju inte ens sparka i väg en boll åt rätt håll. Det behövde jag inte kunna visade det sig. Sånt har man domare till. Vilken tur. Det dök upp en osäker kille i trettonårsåldern efter en stund. Gav mig en extraboll och gick ut på plan. Där växte han typ en meter och dömde hur bra som helst (tyckte jag i alla fall). Alla lagen skötte sig också exemplariskt och de bytte snabbt mellan matcherna, så jag behövde bara stå där och njuta av alla småknattar som lirade boll med STOR intensitet. Ett år yngre än T och så SMÅ! Var han verkligen så liten för ett år sedan? Antagligen, eftersom han aldrig tillhört de längsta i sin årskull.

Sen cyklade vi hem igen. T ville se fler matcher, men R och F skulle in till stan för att gå på Ung 08-festival, så det fick vara. Han ska ju spela i cupen själv i morgon, så han får nog fotboll så det räcker.

I kväll far vi till kusinerna i Viksjö. Svågern H har fyllt 40 och ska firas. Vi ska tydligen få kräftor - MUMS! Eftersom han är tränare i T:s fotbollslag hade han sagt till om att både de och vi inte ville vara med i först matchen i morgon bitti. Det var snällt tycker jag.

Nu är det HÖST!

I alla fall i klädaffärernas skyltfönster. HM har så mörkt att man nästan behöver pannlampa för att se. Men färgerna. Å färgerna!! De är ju precis mina. Så där murriga och härliga, som bara höstfärger kan vara. Mörkt lila, mörkt vinröd, mossigt och senap-, eller kanske till och med höstlövsgult. Men rutigt?! Det är tydligen höstens grej. Har det till och med stått om i "nyhets"tidningarna, så det måste vara världens grej. DET är INTE min grej. Sist jag hade rutigt var det flanell som gällde. Storskjortor. Jag var 25 år med f-kupa och bullkinder. Det var INTE snyggt! Jag blir liksom lika stor bara av att tänka mig själv i rutig skjorta - med fickor, som gör bysten ännu bulligare. NÄE! Jag är 40 nu (snart) och helt otroligt fantastiskt nog ungefär 15 kg lättare än sist det var på modet, men jag hoppar nog i alla fall. Andra får vara hur snygga som helst i rutigt, men inte jag. Inte för att jag någonsin har varit bra på att förlja alla dessa trender, men med de FÄRGER som är i skyltfönstren just nu, så har jag för första gången på länge blivit riktigt sugen! Med min kassa blir det dock mest att gå och njuta av härligheten - vilket kan vara nog så tillfredsställande i bland.

På tal om tillfredsställande har jag precis njutit av en UNDERBAR måltid. Tillagad av min vabbande man. Potatisgratäng, marinerade fläskkotletter och pepparsås. Han KAN om han vill och om han har tid och ork. Just nu pratar han om att börja ta ut föräldraledighet på måndagar. Jag röstar för fredagar! Tänk vilka middagar man har framför sig!!!!

OS-feber

Ibland blir jag sådär oförklarligt fnittrig åt saker. Saker som man kanske inte borde bli fnittrig åt. Som åt stora starka karlar i babymössa, MED megamustascher. I seriös situation, på bästa sändningstid. Bar överkropp har de också. Bara jättenappen och nallen som fattas.

Jag pratar OS och vattenpolo, om ni inte förstod det. Vi skulle förövrigt bojkotta OS. Stenhårt. ALDRIG att vi skulle stödja DEN nationen. Det var väl ingen som riktigt vågade satsa några stora pengar på den saken. Nu är det OS och det har väl setts en och annan minut. Man kan ju konstatera att sport är inte som det var förr. Inte för att jag följde sport förr, eller gör det nu, men en del fattar man ju i alla fall. Inte hade de TIMMAR av konkurenternas matcher inspelade förr och satt i år i förväg och lupp-analyserade vad som eventuellt skulle kunna inträffa i en match. Då var det nog mer "Du möter Ivan den förskräcklige, han har en grym sving" och så in i ringen och rasa runt lite. Tror jag alltså. Men jag kan ha fel. Det var brottning den här gången. Fy tusan vad många sporter som ingår i OS förresten. Och en massa grenar inom samma sport. Hur länge kan det hålla på, för att de ska hinna med? Brottning känns ju som nåt klassiskt som de gamla grekerna kan ha hållit på med, kanske även rodd. Men vattenpolo? Eller badminton? Näe. Det är inte bara Kina som stoppar mitt OS-intresse. Det blir för stort helt enkelt. Och för mycket sport. Klarar inte ens sammanfattningen i OS-studion. Men det är ju kul när det går bra för Sverige. Tur man har sin egen sportsammanfattare härhemma!

Missförstå mig inte

Jag trivs alldeles utmärkt med att vara jag. Skulle inte vilja vara något annat, eller på något annat sätt. Det var mer en fundering kring hur olika det kan vara. Kanske lite att jag skulle vilja vara bättre på det jag vill vara bra på, som just mikrobryggerier och öltillverkning. Och så vill jag ha tillbaka min plats i tillvaron, som rycktes ifrån mig pang bom. Men ja just det - jag hade ju kommit över det - i alla fall officiellt ;)

På min tid läste man Starlet. Eller man och man. Alla kompisar gjorde det, så det gjorde väl jag med, även om jag inte kan minnas att jag faktiskt köpte nån. Men läst dom har jag likväl gjort. Kände mig dock aldrig hemma där, i den världen, om jag ska vara ärlig. Det var kärleksstorys och modetips, som jag inte fattade nånting av. Jag hade några idoler och var de med i tidningarna, så var jag nöjd. Tänk när tidningen OKEJ kom! Det var ju revolution. Man slapp allt modetrams och fick musiken och filmerna. Helt min grej. Inte var det en massa skvaller om relationer och tjafs om vem som tar vem. Har aldrig förstått mig på det intresset och förstår faktiskt inte skvallerpressens tjusning. Gör mig såklart helt lost i vissa sammanhang. Nu för tiden får man det ju å andra sidan i ansiktet bara man kollar in Aftonbladets förstasida, så det är svårt att missa kändisarnas förehavanden, även om man vill. Man kan ju iofs strunta i att kolla just Aftonbladets hemsida, men precis som med Starlet, så blir det så i alla fall, på något underligt vis. Det var faktiskt därför jag kom att tänka på det hela. För att jag bläddrade runt just där och fick tillbaka min Starletfeeling. För jag fattar verkligen INGENTING, när jag läser om koraller på ögonen och vilket läppstift som är inne. Samtidigt som jag på nåt vis känner att jag kanske borde och att det finns en värld där som alla andra kvinnor känner till, men som jag är utanför. Som när S på jobbet bara helt enkelt börjar diskutera krämer med en kund. Vilka man har och borde ha och jag bara är tyst och håller mig undan. Det verkar så enkelt och så roligt att ha saker gemensamt sådär, som alla förväntas förstå. Som vädret, fast mer kvinnligt. Dessutom är hon så fin och fräsch, trots att hon är snart 60. Kanske borde jag lyssna lite istället, om jag också vill känna mig så där snygg och fräsch, när jag är i hennes ålder. I stället drar jag mig mot ölavdelningen. Där är "mina" kunder och mina gelikar. Jag slänger käft med en byggare, som väljer mellan en platta Sofiero och en platta Pripps blå, eller pratar svenska mikrobryggerier med någon av de riktigt intresserade och struntar fullkomligt i om rynkorna besegrar mig i morgon, eller om tio år. Koraller runt ögonen ger mig säkert bara kli och utslag i alla fall och den där brännan den skulle framhäva, den har jag ju trots allt ändå inte.

Nu har jag bestämt mig

För att ha party, när jag fyller år. Eller party och party. Det vet jag inte om jag ska kalla det. Nåt slags tillställning blir det i alla fall. Med mat och dryck och en massa människor. Kanske kallas det party? Huvudet fullt med tankar om detta och på jobbet är det rörigt. Lite efter blev vi allt av att vara för få och så klantade jag till det när jag beställde i måndags, så nu har vi dessutom väldigt MYCKET hemma av det mesta = trögjobbat. Nåja, vi behöver ju inte beställa så mycket nästa vecka i stället ;) Fast jag skäms i ändå - för min klantighet och för att alla får jobba så hårt. Det är bra att skämmas ibland. Då skärper man sig nästa gång.
I dag slutade jag tidigt. Halv två redan. Fattar inte att det tar så lång tid att komma hem, när man slutar tidigt. Jag shoppade lite (hittade en underbar tunika på REA - ska nog ha den på min fest, mötte en gammal kompis, som flyttat till Uppsala, så jag måste ju prata lite. Hann precis säga hejdå - mötte S (min barndomsbästis, som liten S är döpt efter), så då måste jag ju prata lite till. Hämtade min S alldeles försent. Upp till skolan för att hämta killarna. De går ju själva, men tycker det är mysigt att bli hämtade ibland och jag måste ju få en blankett ifylld, eftersom jag vab-ade med T förra veckan (jäkla påfund det där förövrigt. Jag anmäler ju via nätet och så måste man ändå skicka in ett sabla papper). Vid FYRA var jag hemma! Bara att sitta ner i två sekunder och sedan laga mat. Vi åkte till ICA Maxi efter det, men hade inte fixat lista och hjärnan är som sagt rörig just nu, så det blev ingen bra handling. S var trött och ville inte mycket heller (F sover borta, så vi kunde inte lämna henne hemma). Över tusen spänn handlade vi för så något var det väl, men jag tror inte ens vi kan komma på middag till i morgon, av det vi handlade (okej, jo det kanske vi kan, men bra var det INTE). Måste göra lista nästa gång.

När jag gjorde inbjudan till festen letade jag förresten fram lite gamla bilder och skannade. Kan ju dela med mig av hur jag såg ut en gång i tiden. Nu ska jag ta min röriga hjärna och krypa upp i soffan och titta på "Medium". Vi har börjat titta på det för att R tycker att hon är så sexig -fast det vill han inte riktigt erkänna - det är ju en BRA serie ;)

S är verkligen VÄLDIGT lik mig. Jag har inte riktigt sett det tidigare. Speciellt på kortet nedan, när jag fikar i skogen. Trots att jag ju är något äldre där. Och så benställningen då, den har ju alla min barn, utom T, snott rakt av. Av allt de kunde ärva... Mammas knubbighet har de inte heller "ärvt".

På husdjursutställning i Skåne. Ser ni hur fylld av ALLVARET jag är? Den var rätt busig, kalven och jag hade fullt upp att hålla ordning på den.

Oftast får man svar

på sina frågor tillsut. Jag undrade ju väldigt över var alla dessa människor komifrån, som var på Leklandet förra veckan. Hade ju en känsla av att de hängde ihop på nåt sätt och å så rätt jag hade. I dag träffade jag han som jobbade där. Var ju tvungen att fråga varför jag kände igen honom, för jag kopplade inte direkt. Så kom vi in på att vi var där den där katastrofdagen och han sa "Ja, det är så dåligt. De gör alltid sådär. Bara dyker upp utan att säga till". Undrade såklart vilka. "Frälsningsarmén". Så där kom svaret på den frågan. Jag som gillar Frälsningsarmén. Är ju bra att de hjälper barn till aktiviteter, men helt omöjligt att slå en signal innan borde det ju inte vara.

I övrigt så jobbar jag. Lite katastrofartat där med. Redan innan för få och så en som blev sjuk. Ska jobba ett par timamr på min lediga dag i morgon. Först såg det ut som att det skulle bli hela och jag kände mig urdeppig, för jag hade sett fram emot en dag med S. Sen pysslade vi ihop det, så jag går hem senast 13:30. Känns överkomligt.

Nu blir det CSI NY och så försöker jag låta bli att spana på taket mittöver, där det går en man och kollar taket, utan säkerhetslina. Det har ÖST ner och borde var rätt slipprigt, om man säger så. Jag vill INTE se honom falla...

Biobesök

Var med sönerna och såg Kung fu Panda i fredags. Jag är tydligen undtantaget, som bekräftar regeln, eftersom rescensenten skriver att filmen inte kan roa någon över 10 år. Jag och F då, eftersom han snart fyller 13 och älskade den. Nu är vi ju inte så bortskämda med att gå på bio i den här familjen, så jag kan erkänna att en stor del av den positiva känslan kommer bara därifrån. Film ska ses på bio - så sant! MEN å andra sidan drogs just den känslan ner något av att en familj tagit med sin typ-treåring, som grät sig genom hela bioupplevelsen. Ser jag film hemma kan jag ju i alla fall välja att stänga av om någon gråter hela tiden och titta senare. Hade det varit jag på bion, kan jag säga att jag hade gått ut. Fast jag hade å andra sidan inte ens tagit med S på en sån film. Tror inte hon har någon behållning av det, samt att jag trots allt tror att 7-årsgränsen ger en fingervisning om någonting mer än att filmen är lång