Välkommen till min (o)perfekta blogg.


Letar du efter inspiration till det perfekta hemmet, med tomma ytor och chicka detaljer? Då har du kommit helt fel.

fredag 31 oktober 2008

Halloween

Idag har här firats halloween. Eller firats och firats. Jag blev övertalad att låta ungarna gå ut och göra "bus, eller godis". De hade så kul när de klädde ut sig. Speciellt S, som blev helt salig när hon hittade en spindelmannen-dräkt, att det var en fröjd att se. Att den var minst tre nummer för stor mötte inga hinder. Däremot gillade hon inte riktigt tanken på att ha en mask över huvudet. Men ett kort lyckades jag få i alla fall. Tidigare på dagen var hon nere hos grannen och fick naglarna målade. Så det var en riktigt stilig spindelman/kvinna. Tillsammans med grannpojken drog de sedan ut på rövarstråt. Jag och R gick till "Hörnan" där de sedan samlades, efter lyckad vandring. En väldig massa godis hade de fått och vi förhörde oss lite om hur det varit. "Vi gick inte till några gamla människor, för de kan ju bli så rädda att de får ont i hjärtat" och R (S kompis) blev inte alls rädd - vi hade pratat om det innan att de inte skulle skrämma honom utan släppa fram S, som inte hade mask på sig. - Alltså mina gullungar!! "Sa ni tack då, när ni fick godis?" Fick ett riktigt förnärmat "Men det är väl klart" till svar. "En granne ville ha både bus och godis" "Å vad gjorde ni då?" "Vi ringde på en gång till och så sprang vi därifrån *fniss*"

Så då var det väl helt okej då. Trots att jag inte riktigt gillade det innan. Ungarna fick i alla fall sockerrusch, så det räcker ett tag framåt.

Jag och S hamnade hos grannen, för överlåset var låst och jag hade bara underlåsnyckel (de andra satt kvar på pizzerian, eftersom ungarna också behövde äta). Trevligt. Jag fick ett glas vin och S somnade i soffan:

torsdag 30 oktober 2008

Fjäril vingad syns på Haga - eller inte

I dag gjorde vi nåt sånt där riktigt "lovaktigt". Vi gick på Fjärilshuset, med grannarna under. Fjärilshuset är lite speciellt för mig. Jag hade aldrig tidigare varit in. En gång var vi där och satt utanför och längtade in. Vi hade så otroligt ont om pengar att det till och med sved att bjuda barnen på glass. Hemma väntade en astronomisk räkning på makens lagade tänder, vilken gjorde en hård knut i min mage. Vi hade det lite tufft helt enkelt.
Samma dag vann maken 150 000 på travet. Så helt otroligt. OCH välbehövligt. Precis just då, när vi behövde det som mest. Jag slängde ut honom ur vardagsrummet, för att jag tyckte att han skrek så förgjordat. Inte fattade jag vart det var på väg ;)
Det finns en sidohistoria till detta. Om G, som hade hjälpt R med däckbytet och inte ville ha något betalt, så att R spelade på hästar åt honom i stället. De vann 80 kronor. Det var ju inget att ge för att visa sin uppskattning, tyckte R och lade alla pengarna på lördagen i stället. Och alltså fick han den stora glädjen att ringa G, som var på släktmiddag och meddela att han var 75000 kronor rikare. De var väl inte så värst bättre stadda i kassa än vi just då. Tror R njöt lika mycket av detta som av att han faktiskt hade vunnit pengar själv.

Det här var ett tag sedan. Vi har kommit bättre på fötter (jag har fått mer timmar på jobbet bla). Den här gången hade vi alltså råd att även gå in. Men VILKEN BESVIKELSE! Jag hade sett framför mig fladdrande fjärilar i massor! Såg nog 5-6 stycken. Karphuset, borde det heta istället, för det fanns det gott om i alla fall - till ungarnas glädje. Man fick klappa dem med och det var en höjdare. S knappt gå därifrån

Efteråt snålade vi ändå lite. Köpte korv och fikabröd på vägen hem istället för att slänga bort dem i det dyra fiket och så åt vi hemma hos grannen. Mycket mysigare och mer prisvärt.






Några fjärilar lyckades jag fånga på bild.
Dagens höjdpunkt - enligt S




Det var full fart genom asiatiska trädgården, men annars lyckades vi ganska bra att hålla henne lugn idag. Mycket genom att vi hade pratat innan om att man inte fick springa där inne.



onsdag 29 oktober 2008

Det kompetenta barnet


Känns som att jag har gnällt så mycket på S i de senaste inläggen. Som nog alla förstår så tycker jag ju att hon är världens underbaraste. Bara lite mycket ibland. Jag älskar hennes energi och fantasi, men kan som sagt känna mig lite matt i bland. I tvättsugan är hon med och "lämper" till. Plockar och sopar och har sig. När hon tröttnar på det kan en stol och en vagn med sopborstar bli en bil. Inte så länge: två sekunder senare har hon lyckats utröna att den andra tvättvagnen har löstagbar botten - om man trycker underifrån. Som sagt, helt underbar, men lite mycket ibland :)

Det nya körkortet


Jag har ett tag nu blivit konfronterad med det nya körkortet, genom jobbet. Idag fick även maken hämta ut sitt nya. Jag skrattade en kvart! Minst. Alltså de är så otroligt dåliga de nya bilderna. Finns inte en chans att ordentligt se vem det egentligen är på bilderna (exempelbilden i artiklarna är inget typexempel!). Detta hade jag ju konstaterat långt tidigare, när nu maken fick sitt kunde jag dessutom konstatera att de har tryckt ihop bilden, så att han blev en aning knubbigare och lägre om huvudet (som när man ser en widescreen på en vanlig tv ungefär). Detta gör även att han ser minst tio år äldre ut. Dessutom har de av någon underlig anledning förstärkt pupillerna, så att han ser ut att gå på någon drog, eller vara med i en alienfilm. Hur kan detta räknas som citat "säkarare"? Det roliga i artiklarna är annars att överallt nämns den lilla rutan med genomskinnlig plast, som "mycket svårt att förfalska", medan man inte ens nämner hologrammet på baksidan. Det måste väl vara svårt att förfalska om något?
Tyvärr ville han inte visa upp sig på här, min käre make, så ni får endast tro mig på mitt ord - tills ni får era egna.

Envishet är en dygd

En bild full av envishet


Envishet som i
"Jag ska visst ha drakmössan på"
"Jag kan hälla yoghurt hälv"
"Man kan visst dricka mezeyoghurt ur glas..."

Vi har misslyckats!

Det är bara att konstatera. Nån del i uppfostran av den yngste medlemen av familjen har helt klart brustit. Vi vet ungefär vilka. Vi såg det och lät det ske. Hon har pussats och skämts bort hållts under armarna och lyssnats på allt för mycket. Nu har lyssnar hon inte alls. Försökte handla på Fliesbergs. Jag kan konstatera att de säkerligen har en hel del bra saker där. Resten är bara en fartblind dimma efter en treåring som sparkade av sig de blommiga gummistövlarna och SPRANG genom butiken. Klättrade på klädhängare och gömde sig under desamma. Hon var helt FÖRBYTT! Vi såg ju tendenserna redan i går på IKEA. Det var INGENTING!

Tur att hon växlar med att vara så go, kramig och pussig i alla fall. För man blir ju helt matt.







Vaddå sitta på...



tisdag 28 oktober 2008

I will survive!

Vi är inte speciellt oroliga för vår dotter. Hon är en överlevare. Alltsedan tiden innan "MIN TUR" (hennes svar på Kan själv) har hon haft förmågan att fixa till det för sig. Är hon hungrig hittar hon mat och är hon trött så sover hon. I dag i storkillarnas rum. Innan dess hade hon ordnat till det för sig. Boat med stolar och handdukar och det viktigaste av vad livet har att erbjuda. Som pennor, bilarfilten och framförallt Hunden. Lite pokemon-kort på ett hörn också. Under ena stolen fanns också nya följeslagaren -Käpphästen (fast han syns inte på bilden). Han sover till och med i hennes säng på nätterna.

I dag var jag på utvecklingssamtal på dagis. De var nöjda med det håll hon är på väg åt och vi insåg att vi jobbade åt samma håll - från hennes falsettprat och överbestämmanderätt, mot ett utvecklat språk och kompisanda. Ord som "kreativ" och "kompetent" kom över pedagogens läppar och det kändes ju helt okej. Vi är liksom lite rädda att hon helt enkelt ska kallas "skitjobbig", för vi vet ju hur hon kan vara. Fast så uttrycker sig väl inte duktiga pedagoger såklart. Inte tillsammans med föräldrarna i alla fall. "Kul att ha att göra med", kändes också bra och att hon är populär hos de andra barnen för sin fantasi och kreativitet i lekarna. Kul kompis helt enkelt. Det visade hon dock inte prov på när vi åkte till IKEA senare på dagen. Då hon höll på att putta ett annat barn i ansiktet för att hon tyckte att hon kom för nära. Finns nog lite socialt samspel att träna på trots allt. Bollhavet som lockat så det senaste halvåret vågade hon dock inte in i, när hon förstod att jag inte skulle vara med (P var hos en kompis, så han kunde inte stötta hennes debut). I stället rockade hon loss på leksaksavdelningen och stötte alltså ihop med ett annat barn vid lektälten. Hon var så i gasen att det bara var att lyfta upp henne och gå. Resten av besöket låg hon i vagnen, så det var snarare trötthet än pigghet som gav de symptomen.

Innan IKEA hann hon gå till tandläkaren tillsammans med R. Hon hade snällt gapat och låtit sköterskan räkna tänder. De såg bra ut (så det kändes inte SÅ hemskt att hon somnade utan tandborstning på kvällen). R däremot var så irriterad på sköterskan förnumstighet om "Bara godis en gång i veckan och detsamma med saft och läsk". Så han var tvungen att gå hem och bjuda ungarna på saft och fika, mitt i blanka veckan ;)

Jag fyndade förresten stolarna, som syns på bilden ovan, till killarnas rum. 50:- styck på fyndhörnan. Helt okej!

Nytt försök

Idag fungerade det att lägga in filmer. S in action!

måndag 27 oktober 2008

Höstlov

Händiga killar fixar baconfrukost (kusin G och vår T)

De yngre barnen på bowlingbanan (P och S)

Vi startade upp höstlovet med en riktig rivstart. Killarna som inte fick gå på laserdome för några veckor sedan fick ett dagspass i dag. Mellan 11.00 och 18.00 sprang de i mörkret med lasergevär och fick sitt lystmäte (för stunden i alla fall, enligt ett citat av F). P blev bjuden att följa med på bowling av kusinen N (vars storebror var med på laserdome). S och jag hakade också på. Den som uppskattade det hela mest var nog ändå S, som jag inte alls trodde skulle vara med (fattar inte vad jag fick det ifrån, som om hon NÅGONSIN tidigare suttit vid ett bord och lekt med dockor medan de större gjorde roligare saker). Av någon underlig anledning hade jag också fått för mig att hon skulle inviga födelsedagskjolen just idag - hon som ALDRIG har kjol. Nåja, den verkade inte hindra henne nämnvärt, trots "häng".
Efteråt fick P följa med kusinen hem, medan jag och S promenerade hem via centrum. Då ringde de vi hade varit med på bowlingen: "P säger att han har din hemnyckel runt halsen". FLASHBACK: Vi står vid ytterdörren och P får låsa. "Snälla mamma kan inte jag få ha den runt halsen?" HUR DUM FÅR MAN BLI SOM MAMMA???? Men intehade jag tänkt att vi skulle skiljas åt den dagen.
Jag och S gick i alla fall till barnens farfar och K. De var barnvakt åt de andra kusinerna Ax2. Sara hade skitkul och busade med dem en timme drygt. Sedan gick vi hem till min svägerska tvärs över gården härhemma. Hon har sin hund (delad vårdnad med sitt ex) så det var inte svårt att övertala S att följa med dit. Bus med hunden ett tag, till R dök upp med två av våra, en kusin och grannpojken och vi gick hem. Nu har det varit så mycket "Jag sover här och den sover där" så jag har knappt nån koll på vilka som sover i vårt hem och än mindre vilka som sovit var när. Precis som ett lov ska vara helt enkelt. Jag lär väl se vilka vi har här när de vaknar. Alla somnade helt utan inverkan av oss, innan vi ens hann säga nåt. Till och med S.




Jaha, hur toppar man det här nu då? Eller är det kanske så att man kan få vila resten av veckan med gott samvete nu? ;)




Försökte ladda ner filmer på S som spelar bowling med helt egen stil, men mycket frenesi. Tyvärr ville det sig inte alls. Får försöka i morgon istället. För nu ska jag stupa i säng tillsammans med R, som travat runt stan lika många timmar som killarna spelade

söndag 26 oktober 2008

Jag behöver en rejäl fylla

Brukar min andra hälft ibland säga. Det gäller inte mig och brukar trots uttalandet inte inträffa speciellt ofta där heller. Men en trevlig kväll i goda vänners lag, med god mat och lite vin var uppenbarligen vad jag behövde. På väg dit kände jag mig inte alls i form. Nästan lite tveksam till att följa med. Ont i kroppen och hängig. Men hade längtat så efter familjen F att jag bara inte kunde låta bli. Tur var väl det, för OOO så trevligt vi hade. Ungarna (7 till antalet) märktes knappt och vi vuxna satt i vardagsrummet och bara hade trevligt. De är såna där människor där man slänga upp benen i soffan och bara slappna av. Jag ÄLSKAR att umgås med såna människor och det var alldeles för längesedan vi var där sist. När de äldsta barnen var små umgicks vi nästan alltid, men sedan kom vi ifrån varandra litegrann. Tänk att det ändå kan kännas som att det var igår! Det mest fantastiska är att det är barnen. De stora då, som numera ses mest och som faktiskt ser till att kontakten inte tappas helt mellan varven. De går, eller cyklar de där kilometrarna mellan våra hem, för att de tycker så mycket om varandra. Vi får tacka dem för det och nu måste vi se till att det inte blir lika långt till nästa gång! I dag mår jag mycket bättre. Fortfarande litegrann ont i kroppen, men inte alls som innan. Har till och med tagit en promenad - efter att vi hade "Fringe-maraton" i soffhörnet hela förmiddagen.

Gårdagskvällens bästa citat: Vi skulle smaka av vinet och det var verkligen ett sånt där studstillfälle, när det bara smakade smörkola i hela huvudet, när jag tog första smutten. "Visst smakar det kola?" sa jag. "Alltså visst smakar det väl kola?" Då upphävde W (4 i december) sin stämma, lyfte sitt glas och sa "Det här, det smakar cola" (coca cola i glaset).

torsdag 23 oktober 2008

Lite uppochner

Jag har undrat vad som händer om man trycker på överfallslarmet. Nu vet jag. Bara så ni vet. Det var jag som tryckte. Sätt inte kaffet i vrångstrupen nu, eller vad annat som kan tänkas hända. Det var inte jag som blev överfallen och inte heller mina arbetskamrater. Det var tumult. Så mycket kan jag säga och högst adrenalinhöjande. Uppenbarligen. Trodde inte det hade påverkat mig nämnvärt. Kanske var det bara en droppe (den berömda, som får bägaren att rinna över), för jag har kännt mig rätt hängig på sista tiden. Men efter uppröjning efter tumultet i går kväll och usel sömn i natt och sen fortsatt röj i morse, så kände jag bara helt plötsligt att det tog stopp. Jag orkade helt enkelt inte mer. Tårar bara rann (av trötthet) och jag kunde liksom inte fungera. Kände mig rätt löjlig, då alla andra uppenbarligen kunde fortsätta fungera. Trots samma upplevelser. De upplevelser som jag fortfarande inte kan tycka var så värst farliga. Faktiskt. Men kroppen fungerar inte alltid som man tycker vore logiskt och nu sa den alltså stopp. Efter att ha blivit upphämtad av maken och avsläppt på soffan där jag slumrade och sedan tog ett bad, innan S hämtades på dagis, känns det bättre. Att ha liten S på magen precis lika gossugen, som sin mamma gjorde nog sitt till. Fortfarande trött, men hungern har kommit tillbaka och nu puttrar tacoköttfärsen på spisen. Vilken tur att man har en gosig familj, när livet inte känns på topp.

Musikminnen

Jag vet att många ser tillbaka på sin barndoms idoler, med lite pinsamhetskänslor, typ "gillade jag det där". Det gäller inte mig. Jag ÄLSKAR fortfarande samma musik, som då. Däremot är det en annan anledning till de blandade känslorna. Det känns liksom inte rätt att få positiva vibbar när MJ drar loss i sina värsta hits. Hela han har blivit något fult genom alla historier. Så när någon i går satte på en skiva med "Billy Jean" och andra godingar, var det nästan så jag fick gömma mig bakom pallarna på lagret och vicka loss lite. Önskar att musiken kunde få stå helt för sig själv och att man kunde strunta i att blanda in personen bakom. Personen som jag TAPETSERADE väggarna med i mitt internatrum 1984. DET kan däremot kännas lite tonårspinigt, inte för att han blivit som han blev, utan över att även jag varit så där tonårsförälskad i en idol. Men musiken som sagt. DEN håller än!

tisdag 21 oktober 2008

Motvalls



Treåringar bland höstlöven (eller, en treåring och en nästan-treåring) . Såväl i söndags som i dag,har S och R lekt och haft kul tillsammans.





Varför är det så mycket lättare att göra det man inte ska? Jag undrar om jag har något slags defekt när det gäller just detta? Jag tycker att det är mycket lättare/roligare att göra det som inte förväntas av mig. Om ingen ber mig kan jag gladeligen fixa värsta frukosten, men när det förväntas av mig, så blir jag tvärtom och tycker att alla kan göra sin egen frukost. Speciellt illa såklart, om ungarna bara förväntar sig att mamma ska fixa. Då blir jag sur och gör ingenting. Men inte bara det. Jag har insett att jag har alltid varit sån. Gillat att göra det som ingen förväntar sig, även jag själv. När jag inte förväntat mig att jag ska klara tentorna, så klarade jag dem med bravur (speciellt minnesvärd är tentan i statistik på Universitetet, vad gäller just detta). I dag hade jag förväntat mig att jag skulle tvätta all tvätt vi har. I stället fann jag mig sittandes vid datorn och fixa ihop en fotopresent till lille V, som jag hade den äran att få närvara vid förlossningen av. Inte så överraskande kanske, då det alltid är roligare att sitta vid datorn än att springa i tvättstugan. Speciellt om man lägger till en ovillig treåring. Men dessutom stod jag plötsligt mitt uppe i att STORSKURA badrummet. Välbehövligt, men totalt oväntat och som sagt, absolut inte det jag förväntat av mig själv i dag. Vilken tur att det ändå blev nåt vettigt för en gångs skull. Oftast är det nog ändå betydligt mindre vettiga saker, som tar över, än just storskurning av badrummet. En punkt, så god som någon. Tyvärr innebär det ju att punkten TVÄTT fortfarande återstår, men den är ju å andra sidan totalt outsinlig...

söndag 19 oktober 2008

OK-stämpel


I fredags var jag med S på tre-årskontroll på BVC. Jag måste erkänna: Jag är lite kluven till BVC. Jag tycker att det är bra med BVC och viktigt att de finns. Framförallt tycker jag att man ska ta tillvara tillfällena att få hjälp, om hjälp behövs och att man får de sprutor som behövs. MEN jag kan tycka att det blir lite mycket i bland. Lite löjligt. Kanske måste det bli så, för att inte de som behöver hjälp ska "ramla igenom". Jag kan till exempel förstå syftet med att se om en treåring vet vad olika saker används till. Som en boll, eller en penna. Kanske är det till och med någon slags vits med att det är på bilder, för att få en hum om i fall de kan överföra den förståelsen från verklighet till bild, vad vet jag? Men vad i hela friden är det för vits med att ha en bild på en kaffekopp med fat och så fråga "Vad kan man dricka ur?" Vilken treåring dricker kaffe? Vem dricker i överhuvudtaget kaffe från kopp med fat i dessa dagar? Inte så många att det är direkt vanligt i alla fall. Och varför tusan ha en bild på en plastbil och fråga "Vad kan man åka i?" Ja inte den bilen i alla fall. S började med att peka på bollen "Jag vill pela (spela)" och pennan "jag vill ita (rita)". När sköterskan sedan frågade vad man kunde ha dem till så hade hon börjat intressera sig för något annat och hon vägrade överhuvudtaget att svara på just de frågorna. Jag förstod ärligt talat inte varför sköterskan envist fortsatte att ställa dem. Hon hade fått svar på dem om dock i förväg. Kanske fanns det ett mål i att se om hon kunde svara på frågor också, fast hon (sköterskan) bestämt hävdade att det enda som egentligen var viktigt var ATT de pratar i den här åldern. Sen fick hon rita. Med kritor. Totalt ointressant, tyckte S och krafsade lite, men märkte att det knappt blev nåt och gav upp. S som ju kan sitta i timmar med papper och pennor och göra invecklade mönster och gubbar, men kritor, det tycker hon är för småbarn ;) Det dög tydligen med krafset också.

S fick syn på sköterskans samling av McDonaldsfigurer och fick leka med dem medan vi pratade. Mestadels Nalle Puh figurer och en Digimon. Idel ädel idoler helt enkelt. S bluddrade på om dem, kunde alla namnen och var nöjd. Tills hon började kasta dem runt rummet och skratta högt åt sin egen lek. LATTJO! Hrm. Tyckte visst inte sköterskan, även om hon log lite stelt. Jag tog bort figurerna och sen skulle hon hoppa jämfota (S inte sköterskan) och sparka på en boll. Det var ju MYCKET roligare att KASTA bollen. Blev lite rädd för datorer och annan inredning där ett tag och tog hand om bollen. Klä av sig och väga sig ville hon inte alls, förrän hon blev mutad med att hon skulle få välja en klisterbild ur en låda. Sen när hon väl fick det (efter att snällt ha klätt av sig och vägt sig), så tittade hon NOGA igenom alla bilderna och "oade" och "aade" inför alla söta hundar, coola bilar och dinosaurier och plockade ner allihop utan att ta en enda. Stängde lådan och gav tillbaka den. Det räckte att titta på dem. Nu var tydligen sköterskan också nöjd med oss och vi fick gå därifrån. Nu vet jag att hon är 95.5 cm lång och väger 15 kilo. Att hon var helt okej, visste jag redan innan...

torsdag 16 oktober 2008

Nånting i luften


Det är någonting i luften, eller är det kanske fullmåne? Har inte kollat. Folk är som hispiga. Kunder, familjemedlemmar, jag själv... Kunderna kan jag tyvärr inte omnämna mer än sådär lite luddigt, men jag kan säga att det är inte bara en gång, som jag har trott att det är min practical joke-stinne make, som har ringt för att testa min förmåga att hålla masken, eller funderat på om det ändå inte är antingen dolda kameran eller ett test av min förmåga till serviceinriktning i alla lägen, som pågår.

Men familjen går ju bra att hänga ut, så jag kan ju berätta om den i stället. Om T, som skulle köpa present till en kompis. Han och grannpojken ska på kalas i morgon. Eller party, kanske det heter i den här åldern. De skulle köpa ett presentkort på spelaffären. Vi skull lägga ut för grannarna. 100 kronor var skulle det bli. När jag kom hem bad jag honom plocka fram presentkortet, så att vi kunde slå in det. "Här är det, 267 kronor" "267???? Varför 267?" "Ja, F (grannpojken) hade inga pengar, för hans mamma var inte hemma, men jag tog av mina". "Men ni skulle lägga 100 kronor var, det var de pengarna du fick av pappa" "Jaha!!!" Jaja, nu får han ett presentkort på 267 kronor. Undrar om han kommer att bli fundersam över summan.


Sen skulle jag berätta om nåt mer snurr, men det har försvunnit ur min snurriga hjärna. Nu ska jag sätta mig i soffan hos min pilimariske make i stället. Det är nog fullmåne trots allt.

tisdag 14 oktober 2008

Monstermuffinsen

Har det kommit några frågor om, här kommer svaren:


Själva muffinssmeten är bara vanlig sockerkakssmet - finns nog bättre muffinssmet, men jag hade inte tid att utforska. Så glasyr med karamellfärg. Ögonen är vita peps (mintchoklad är det väl - finns rosa och mintgröna med). Tog röd karamellfärg med ett tops och "målade" på toppen sen satte jag en klutt med grön tårtgarnityr.

Nu bjussar jag på dammråttefamiljen:

Så har det firats 3-åring. Farmor hade ju bespetsat sig på en skotskrutig kjol till S. Vi hittade en lila. Så himla cool. Nu gäller det bara att få S att förstå det ;) Jag menar, så tjejig som nedan är det ju inte ofta man lyckas få henne. Efter shoppingtur och ett rätt misslyckat restaurangbesök, for vi hem till Farmor och fikade. Väl hemma här firade vi med våfflor och discomusik. När storråttan är borta dansar småråttorna på bordet (pappa R är inte så förtjust i våra discostunder). När jag tog fram kameran lugnade de såklart ner sig, men lite dans ser man ju i alla fall...
En nöjd treåring











Våffelfrossa




Att de alltid slutar, när kameran kommer fram. Man kan ju nästan tro att jag har lugna och väluppfostrade ungar ;)



När jag gömde kameran, blev bilden lite mer sann - sen hittade de den och då ser man VERKLIGEN deras rätta jag.

HURRA HURRA HURRA!

För lillasyster idag!
Det är inte lätt att fylla tre år. Speciellt när man inte alls har fattat vad det innebär. När hela familjen skred in skönsjungandes i det nedsläckta barnrummet, vände sig liten S om mot väggen och skrek "Nej, nej, nej" Inte ville hon vakna och speciellt inte till den hemska sången. Bröderna lockade och pockade och ville så gärna se sin systers ögon lysande av glädje till paketöppningen.

De fick tillslut ge upp och gå för att äta frukost i stället. Precis som jag trodde, så kunde hon då vakna i sin egen takt och hoppa ner för att kolla in pakethögen, som de lämnat nedanför hennes säng. Snabbt övergick den sömniga surmulenheten i förväntansfull glädje och hon öppnade paketen med ett strålande leende och glada utrop. Tyckte det räckte med ett i taget, men bröderna ville ju se ALLT, så hon fick fler i händerna direkt. Helt strålande glad för alla fina saker. Det långa paketet, var så riktigt en käpphäst, som hon slet fram glatt ropandes "En häst, en häst" och sen galopperade hon omkring i sovrummet. Så lycklig att nappen till och med åkte ur!

Vad man kan få när man fyller tre år:

Sen kunde jag helt plötsligt inte lägga in fler blider, men hon fick kläder av oss och en sljusslinga med stjärnor i olika färger, som jag satte upp i fönstret. Blev superfint!!

måndag 13 oktober 2008

Laddat och klart.

Inför 3-årsfirande i morgon.
Oj, det blev visst en skaplig hög presenter trots allt. Släkten i norr har ju bidragit med sitt också. En liten tävling inför morgondagen. Vad är det i paket längst ner? Får se om någon hinner pricka rätt...

Mina mattesnillen


När mellanstorebror hjälper lillestorebror med läxorna är det så ögonen tåras på Dammråttan. Han är så gullig och tålmodig (vilket han inte alltid är annars, speciellt inte med P). Att han sen har pushat sin lillebror med svåra mattetal sen treårsåldern gör nog sitt till att lillestorebror faktiskt kan alla siffror, plus och minus och lite gånger, medan bokstäverna inte alls vill fastna. Det kommer nog det med. Bara han finner det tillräckligt intressant. Han väljer ju trots allt ABC-böckerna varje kväll. De med ett alfabetståg i början och slutet. Sen vill han testa med bokstäverna. Kan dem omhan får säga dem i "ramsa", men inte var för sig. Jo, de han kan koppla till våra namn. Sen ljudar han namnet och hittar bokstaven. Alla sätt är bra, utom de dåliga...

söndag 12 oktober 2008

Det blir sällan som man tänkt sig

Men oftast rätt okej ändå. Skulle man kunna säga. Kalaset startade bra. R for iväg med de stora grabbarna. De lite yngre ramlade in. De flesta lämnades av syskon (hade folk läst min blogg eller?). De dök in i ett av rummen och började öppna paket/leka med det som var i. Då ringde R: "Drop-intiden är fullbokad, de kan inte spela nu".. Vaddå drop-in tid. De hade ändrat, men inte på hemsidan - vad bra!! *dryper av ironi*

R kom alltså hem igen med 6 stycken relativt besvikna barn i åldrarna 9-14 år. Efter ett VÄLDIGT dividerande om de skulle åka till stan, eller gå senare i kväll, eller kanske eventuellt på tisdag kväll, kom vi tillslut fram till att det får bli på höstlovet och så gick de ner till centrum och åt hamburgare i stället. R åkte och köpte kinamaten till P:s kalas. Dukade fram och bjöd in barnen "Jag gillar inte kinamat" Oj, vad synd. Vill du han macka?" Näe, det ville han inte.Tog en friterad kyckling i alla fall. Var väl ingen som åt så där värst mycket, mer än P då, som fick sin favoritmat och det var ju trots allt hans kalas.
Nu var klockan helt plötsligt JÄTTEMYCKET och jag skulle ju baka muffins med.

Som tur var mitt i alltihopa så lekte de fem "småkillarna" väldigt bra och märkte nog knappt kaoset runt omkring dem.
Muffinsen blev klara:



Monstermuffins







Sen körde de tre äldsta grabbarna mörkermonster med godisutdelning i badrummet. Riktigt lyckat, så det var väl tur att de var hemma trots allt.





S fick också gå in till mörkermonstret. Fast då körde de en snällare variant.






Snart ska jag bli upphämtad för tjejträffande. Ska bli trevligt, men hu vad jag är trött...

Kalasdag

I dag kommer det fint folk på besök. Fint folk, som i folk som vi inte känner. Och nånstans i bakhuvudet inbillar jag mig nog ändå att de ska bedöma och döma mitt hem och tycka att "Fy så trångt och stökigt de bor, kan mitt barn verkligen släppas in i det här råttboet" Självklart VET jag att det antagligen inte är så och OM det är så, så borde jag verkligen inte bry mig. Ändå kan jag aldrig låta bli att tycka att det är lite jobbigt när folk ska se mitt hem. Kan faktiskt inte riktigt förstå varför just detta är så jobbigt för mig. Jag som gladeligen kan traska till dagis, eller affären osminkad med rufsfrisyr och mjukisbrallor. Till jobbet med för den delen, så mitt eget förfall kan jag tydligen med att visa upp i offentligheten, men inte hemmet för utomstående. Som min goa mamma skrev i en kommentar, så hemskt är det väl inte - och nej, det är det ju inte. Vi trivs ju ändå här. I röran och oordningen. Så varför ska jag vara så himla rädd för att det inte ska duga åt andra? Dessutom lär de väl bara släppa av sina telningar i dörren och barnen, de lär väl inte bry sig? Jag VET att jag är löjlig, men ibland är det skönt att få ur sig sina nojjor. De blir liksom ännu löjligara när man plockar fram dem och tittar på dem.

Det är alltså P, som ska ha 7-årskalas i dag. Klockan 12 kommer fyra kompisar på lunch. Kinamat är beställd. Sen ska det bli muffins. Monstermuffins. Bildbevis kommer senare. Och så ska det bli fiskdamm, har han sagt. Om jag orkar kanske det blir skattjakt i stället, men de kan ju inte läsa, så det går ju inte med ledtrådar... hm.. Stora killarna ska också ha kalas. Fjolårets och årets i klump. De ska gå på laserdome med två kompisar var. Sedan kommer de hem och äter våfflor, har jag lovat.

Själv ska jag på tjejträff i kväll. Har varit vaken halva natten med astma, efter att ha storstädat barnrum i gårkväll, så vi får se hur bra pigg jag är då,men det ska bli så kul, så jag överlever nog. Har ju långhelg och är ledig till och med tisdag, så jag ska nog överleva :)

torsdag 9 oktober 2008

Ibland är det liksom bara meningen

Såna där småsaker, som bara "blir". Som när I tittade på sin mobil i lördags och insåg att jag behövde hennes hjälp. I, som i stort sett aldrig kollar sin mobil och helt plötsligt fick för sig att den hade ringt (fast det bara var ett sms och det hade kommit en lång stund tidigare). Och som när jag fick sms från C i måndags. PRECIS samtidigt som jag satt där för att skicka ett sms till hennes sambo, för att jag bara inte stod ut i ovisshet om hur förlssningen hade avlöpt. I timmar hade jag haft ont i magen och undrat, men väntade tills sista kunden gick ut genom dörren och sedan tog jag fram telefonen och skrev. Och DÅ surrade telefonen till och jag fick mitt efterlängtade meddelande och satt såklart där i kassan och bara grät av glädje över att allt gått bra och av att veta att hon nu låg där med en bebis i famnen. Det har varit fler såna exempel på sistonde. Jag VET att man inte ska tänka att det är meningen. För det skulle ju betyda att alla de där gångerna när det inte funkar lika bra, INTE är meningen och så kan det väl inte vara? Men flyt är det väl i alla fall? Och ibland har man mer än vanligt. I dag när jag varit med S till doktorn, så visade det sig till exempel att dagisgruppen var på bio i centrum, precis i lagom tid till att vi kom ifrån sjukhuset och jag slapp gå denna långa vägen till dagis och kom i tid till jobbet.

tisdag 7 oktober 2008

Ett substitut

Höstfixat på balkongen:

Jag erkänner: Min balkong är en ersättning för det hem jag aldrig orkar fixa. En punkt, en lagom stor yta att orka hålla ordning på. Tänk om man kunde bjuda in folk direkt till balkongen. Kan ibland nästan önska att folk röker (ja, bara för att få visa upp balkongen då, det andra klarar jag mig gott utan). Resten av hemmet får ni inte se i dag. I dag vill jag låtsas att jag är en normal människa med ett tomma ytor, dammtorkade golv och färgmatchad inredning. Jag VET att ni vet att det inte är så, men ni kan väl vara med och låtsas en stund? Själv tar jag på mig fleecetröja + filt och sätter mig på balkongen... Välkomna dit - om ni är fasadklättrare.

måndag 6 oktober 2008

En helt galen helg

Alltså, man skulle ju kunna tro att helgen var över, där jag lämnade er i går. Efter en omtumlande lördag med två timmars slitjobb och sen en fantastisk upplevelse med förlossning. Så en myssöndag med bullbak och och lillebrorsbesök. Man skulle kunna tro att det tog slut där, när jag låg i soffan, mätt och belåten efter söndagslunch och kaffe med nybakade bullar. Inte mycket mer att orda om helt enkelt. Men se, det hade tisslats i kulisserna och planer var smidna. Planer helt utanför min vetskap. Jag var som sagt HELT nöjd med min tillvaro, precis som den var. Hade redan börjat planera för mitt varma bad jag skulle ta, när jag njutit klart av den stund som lillebror skulle vara kvar. Så FEL jag hade!

Plötsligt dök den huslige mannen upp bakom min rygg, efter att ha stått och diskat i köket. "Kom igen älskling så går vi till Hörnan och tar en guiness". "Näe", sa jag. "Jag har det bra här i soffhörnet" Inte ett dugg sugen på guiness var jag. Än mindre på att bege mig ut i ruskvädret för denna. Men han var påstridig (såklart). Jag måste minsann följa med. Fattade ju att det var NÅT, men trodde mer på att grannarna skickat ett sms och ville ha dit oss. SÅ SUR! Muttrade på väg över gården om hur JOBBIG han var, som absolut skulle ha mig med.

Så kom vi in på pizzerian och där satt min vän C (det var det första jag såg). C, som ska föda barn just precis nu (sitter här och väntar på sms), satt där med några från vårt jobb och pratade. Och jag var sur och sa typ bara hej till dem, lite förstrött och tyckte att de var så himla nonchiga och ointresserade av att jag var där. Fattade liksom inte riktigt vad de gjorde där. För min skull var jag det ju uppenbarligen inte, eftersom de knappt pratade med mig. Helsnurrigt helt enkelt. Då kom det några till från jobbet in genom dörren och det börjar väl ändå klarna. R bara flinade. "Å, nej han du komma innan jag kom" sa en av dem och jag fattade väl att det trots allt var mig de ville ha tag i. Fick en puss och min kamera av R och ett "hejdå ha det så kul". Kan säga att jag var i CHOCK! Det enda jag kunde komma på att säga var "Men jag har ju inte ens några strumpor på mig"

Fick förklarat för mig att vi skulle till Akkurat och äta och dricka. Började nästan gråta. Mina goa, underbara, fina arbetskompisar!!! Jag som tyckte jag redan hade blivit så firad! De hade till och med smink med sig. Lillebror kom förbi med strumpor och min bricanyl. Sen hade jag en helt underbar kväll med goda musslor och god öl och efter det fantastisk tryffel och kaffe och cognac. Min mage har INTE varit glad på mig i natt, men det var det helt klart värt :) Bra musik var det också:






TACK TILL ER!! Mina fantastiska jobbarkompisar, jag är så otroligt glad över er fina överraskningskväll och extra tack till I, som just nu jobbar halva min dag, för att jag inte ska däcka ihop totalt. Det behövdes verkligen!! Och älskade maken R, att du kunde vara tyst?!! Jag är imponerad! Ja, det är jag av er allihop - era fulingar!