Jag behöver en rejäl fylla

Brukar min andra hälft ibland säga. Det gäller inte mig och brukar trots uttalandet inte inträffa speciellt ofta där heller. Men en trevlig kväll i goda vänners lag, med god mat och lite vin var uppenbarligen vad jag behövde. På väg dit kände jag mig inte alls i form. Nästan lite tveksam till att följa med. Ont i kroppen och hängig. Men hade längtat så efter familjen F att jag bara inte kunde låta bli. Tur var väl det, för OOO så trevligt vi hade. Ungarna (7 till antalet) märktes knappt och vi vuxna satt i vardagsrummet och bara hade trevligt. De är såna där människor där man slänga upp benen i soffan och bara slappna av. Jag ÄLSKAR att umgås med såna människor och det var alldeles för längesedan vi var där sist. När de äldsta barnen var små umgicks vi nästan alltid, men sedan kom vi ifrån varandra litegrann. Tänk att det ändå kan kännas som att det var igår! Det mest fantastiska är att det är barnen. De stora då, som numera ses mest och som faktiskt ser till att kontakten inte tappas helt mellan varven. De går, eller cyklar de där kilometrarna mellan våra hem, för att de tycker så mycket om varandra. Vi får tacka dem för det och nu måste vi se till att det inte blir lika långt till nästa gång! I dag mår jag mycket bättre. Fortfarande litegrann ont i kroppen, men inte alls som innan. Har till och med tagit en promenad - efter att vi hade "Fringe-maraton" i soffhörnet hela förmiddagen.

Gårdagskvällens bästa citat: Vi skulle smaka av vinet och det var verkligen ett sånt där studstillfälle, när det bara smakade smörkola i hela huvudet, när jag tog första smutten. "Visst smakar det kola?" sa jag. "Alltså visst smakar det väl kola?" Då upphävde W (4 i december) sin stämma, lyfte sitt glas och sa "Det här, det smakar cola" (coca cola i glaset).