Kalasdag

I dag kommer det fint folk på besök. Fint folk, som i folk som vi inte känner. Och nånstans i bakhuvudet inbillar jag mig nog ändå att de ska bedöma och döma mitt hem och tycka att "Fy så trångt och stökigt de bor, kan mitt barn verkligen släppas in i det här råttboet" Självklart VET jag att det antagligen inte är så och OM det är så, så borde jag verkligen inte bry mig. Ändå kan jag aldrig låta bli att tycka att det är lite jobbigt när folk ska se mitt hem. Kan faktiskt inte riktigt förstå varför just detta är så jobbigt för mig. Jag som gladeligen kan traska till dagis, eller affären osminkad med rufsfrisyr och mjukisbrallor. Till jobbet med för den delen, så mitt eget förfall kan jag tydligen med att visa upp i offentligheten, men inte hemmet för utomstående. Som min goa mamma skrev i en kommentar, så hemskt är det väl inte - och nej, det är det ju inte. Vi trivs ju ändå här. I röran och oordningen. Så varför ska jag vara så himla rädd för att det inte ska duga åt andra? Dessutom lär de väl bara släppa av sina telningar i dörren och barnen, de lär väl inte bry sig? Jag VET att jag är löjlig, men ibland är det skönt att få ur sig sina nojjor. De blir liksom ännu löjligara när man plockar fram dem och tittar på dem.

Det är alltså P, som ska ha 7-årskalas i dag. Klockan 12 kommer fyra kompisar på lunch. Kinamat är beställd. Sen ska det bli muffins. Monstermuffins. Bildbevis kommer senare. Och så ska det bli fiskdamm, har han sagt. Om jag orkar kanske det blir skattjakt i stället, men de kan ju inte läsa, så det går ju inte med ledtrådar... hm.. Stora killarna ska också ha kalas. Fjolårets och årets i klump. De ska gå på laserdome med två kompisar var. Sedan kommer de hem och äter våfflor, har jag lovat.

Själv ska jag på tjejträff i kväll. Har varit vaken halva natten med astma, efter att ha storstädat barnrum i gårkväll, så vi får se hur bra pigg jag är då,men det ska bli så kul, så jag överlever nog. Har ju långhelg och är ledig till och med tisdag, så jag ska nog överleva :)