Motvalls

Treåringar bland höstlöven (eller, en treåring och en nästan-treåring) . Såväl i söndags som i dag,har S och R lekt och haft kul tillsammans.

Varför är det så mycket lättare att göra det man inte ska? Jag undrar om jag har något slags defekt när det gäller just detta? Jag tycker att det är mycket lättare/roligare att göra det som inte förväntas av mig. Om ingen ber mig kan jag gladeligen fixa värsta frukosten, men när det förväntas av mig, så blir jag tvärtom och tycker att alla kan göra sin egen frukost. Speciellt illa såklart, om ungarna bara förväntar sig att mamma ska fixa. Då blir jag sur och gör ingenting. Men inte bara det. Jag har insett att jag har alltid varit sån. Gillat att göra det som ingen förväntar sig, även jag själv. När jag inte förväntat mig att jag ska klara tentorna, så klarade jag dem med bravur (speciellt minnesvärd är tentan i statistik på Universitetet, vad gäller just detta). I dag hade jag förväntat mig att jag skulle tvätta all tvätt vi har. I stället fann jag mig sittandes vid datorn och fixa ihop en fotopresent till lille V, som jag hade den äran att få närvara vid förlossningen av. Inte så överraskande kanske, då det alltid är roligare att sitta vid datorn än att springa i tvättstugan. Speciellt om man lägger till en ovillig treåring. Men dessutom stod jag plötsligt mitt uppe i att STORSKURA badrummet. Välbehövligt, men totalt oväntat och som sagt, absolut inte det jag förväntat av mig själv i dag. Vilken tur att det ändå blev nåt vettigt för en gångs skull. Oftast är det nog ändå betydligt mindre vettiga saker, som tar över, än just storskurning av badrummet. En punkt, så god som någon. Tyvärr innebär det ju att punkten TVÄTT fortfarande återstår, men den är ju å andra sidan totalt outsinlig...