Lite uppochner

Jag har undrat vad som händer om man trycker på överfallslarmet. Nu vet jag. Bara så ni vet. Det var jag som tryckte. Sätt inte kaffet i vrångstrupen nu, eller vad annat som kan tänkas hända. Det var inte jag som blev överfallen och inte heller mina arbetskamrater. Det var tumult. Så mycket kan jag säga och högst adrenalinhöjande. Uppenbarligen. Trodde inte det hade påverkat mig nämnvärt. Kanske var det bara en droppe (den berömda, som får bägaren att rinna över), för jag har kännt mig rätt hängig på sista tiden. Men efter uppröjning efter tumultet i går kväll och usel sömn i natt och sen fortsatt röj i morse, så kände jag bara helt plötsligt att det tog stopp. Jag orkade helt enkelt inte mer. Tårar bara rann (av trötthet) och jag kunde liksom inte fungera. Kände mig rätt löjlig, då alla andra uppenbarligen kunde fortsätta fungera. Trots samma upplevelser. De upplevelser som jag fortfarande inte kan tycka var så värst farliga. Faktiskt. Men kroppen fungerar inte alltid som man tycker vore logiskt och nu sa den alltså stopp. Efter att ha blivit upphämtad av maken och avsläppt på soffan där jag slumrade och sedan tog ett bad, innan S hämtades på dagis, känns det bättre. Att ha liten S på magen precis lika gossugen, som sin mamma gjorde nog sitt till. Fortfarande trött, men hungern har kommit tillbaka och nu puttrar tacoköttfärsen på spisen. Vilken tur att man har en gosig familj, när livet inte känns på topp.