Nu pirrar det i kroppen

och hjärtat skuttar lite extra. Inte så mycket i min kropp, som i de tre minderåriga pojkarna i det här hemmet. I morgon börjar det STORA allvaret. Det blir nytt för alla tre. P börjar ettan, en STOR dag, även om han tillbringat det senaste året på ungefär samma ställe. Jag har tagit ledigt på morgonen för att följa med. Han tar över T:s fröken från förra året. T börjar fyran. Flyttar till övre skolgården. Klassen slås i hop med en annan och han får grannen (tillika en av de bästa vännerna) F till klasskompis, samt vår F:s förra klassföreståndare (visst är det praktiskt att ha tre år mellan barnen ibland!). F byter skola och börjar 7:an - HÖGSTADIET! Det är ju inte klokt. Han har valt skola själv och inte den Stora Stökiga, som resten av klassen. Jag tror det blir toppen. Bara bästisen M kommer hem från sitt halvår i USA, så kommer han också att gå där (fast en årskurs högre än F), till dess får han klara sig själv. Vilket han ju alltid gör. Trots att vi kan stånga oss blodiga mot hans envishet, är vi så stolta över denna underbar människa som går sin egen väg genom såväl skolan, som livet. Lite nervös är han trots allt. Bussar ska passas och klassrum hittas. "Vem följer mig då?" frågade han när han skulle somna. "Men VILL du att någon skulle följa dig?" sa jag olyckligt. "Näe, sa han med sitt största leende. Så lik sin pappa i humorn. Å vad han visste att den kommentaren skulle ta i mamma. Inte vill han ha någon förälder med. Eller jo, det skulle han nog kunna tänka sig, men inte för allt i världen när han har förstått att så funkar det inte på Högstadiet. På informationen i våras fick jag vända vid skolgården, när han såg alla ungdomar och ingen förälder. Jag gör som han vill, även om jag inte kommer att sluta lägga mig i för det.

Men dela på mig kan jag ju trots allt inte och i morgon börja P i ettan.

Och S har börjat stora avdelningen på dagis.

Jag har STORA barn nu!