Jag var så arg för att jag inte hade den riktiga kameran, när jag gick upp för trappen och skulle titta till ungarna och de satt och var hur gulliga som helst, men nu när jag kom hem är jag glad för det, eftersom jag glömde den riktiga kameran med alla de andra bilderna, på bänken i matrummet och de två bilderna i mobilen, är de enda jag har här.
Nu har man kommit hem, helt plötsligt två barn fattigare, då T & P följde med kusinerna hem. Mätt och belåten sitter jag och däser på vår inglasade balkong i den nedgående solen. Som R sa "Vi är ju nästan barnfria ju".
3 kommentarer:
Kul med släktmiddag. Visst känns det som man är barnfri när nån är borta (skumt!).
Kram Jenny!
Mysigt!! :0)
På ett sätt känns det konstigt att ni har släktmiddag utan oss. :-S
Så mysigt!
Skicka en kommentar