Det har varit dött här på bloggen senaste veckan. Har väl inte hänt så mycket heller, mer än jobb, jobb för att avsluta med ett språng in i väggen och lite vab. Det vill säga att jag redan på torsdagen kände att kroppen började säga att nu var det nog. En förkylning i bakgrunden som inte bröt ut och en hel del press på jobbet, mest på grund av att det var många sjuka. Natten till fredag hostade S en massa och jag vaknade helt sänkt på morgonen. Att R skulle vabba och jag släpa mig till jobbet kändes inte som den bästa av idéer, så med uselt samvete ringde jag jobbet och sa att det var dags för mig att ramla ur. Jag mådde något bättre framåt eftermiddagen, men kan bara gissa hur jag skulle ha mått på jobbet.
Nåväl, det om det. Lördagen var avsatt till Dammråttebarnens årliga kalas. En eftersatt lägenhet skulle omvandlas till ett presentabelt kalashem, mat skulle inhandlas och tillagas. Jag tog hand om det förstnämnda och maken om handling och matlagning.
Så här i efterand kan jag väl känna att vi skulle ha hållit oss till vår första plan, som var en stor gryta och fika efter det. Men min man har ett nytt intresse i att läsa matbloggar och testa nya recept, som verkligen är fantastiskt trevligt, men kanske att det tog lite för mycket tid i anspråk. Det serverades ädelostpaj, tacopaj och kycklingklubbor, samt en del småplock. En kvart innan gästerna kom fick jag honom dock att stryka det hembakta brödet och jag gav upp dumlekakan. Jag köpte bröd på kvartersbutiken och makens "banoffee" komletterades med glass till de som inte ville ha grädde (läs F, men det var populärt bland alla barn).
Gästerna kom och som tur var gillar de varandra, eftersom det alltid blir att man tillbringar en massa tid i köket, fast man tror att man förberett. Och jag var slut, så SLUT. Inte alls en sprudlande värdinna. Men omgiven av nära och kära blir det okej ändå - speciellt som vissa hugger i och sträcker hjälpande händer både här och där. En salig röra med barn och vuxna, precis som man vill ha det:
"Men", sa jag T, "skulle inte ni sitta på balkongen?" "Näe, vi fick inte plats":
Oj, vi VAR verkligen många!
På rummen var det full aktivitet.
Lill R tyckte att TV-bänken var en lagom höjd för Pippi-lek
S fick ett spel av R&R med familj. Det blev snabbt en favorit:
Allt som allt känns det som att det blev en lyckad kväll, trots allt. MEN nästa år ska allt vara förberett.
1 kommentar:
Jobbigt att inte känna sig på topp. Men det verkar ha varit ett trevligt kalas trots allt. Hoppas sjuklingarna på jobbet kryar på sig så att du kan vabba med gott samvete (eller att barnen är friska, och du, så att du orkar jobba).
Kram!
Skicka en kommentar