
Här har övats luciasånger i veckor och ÄNTLIGEN var det dags för den stora dagen. Tyvärr hade dagis lagt luciafirandet mitt på eftermiddagen, så ingen av oss kunde vara med (hade man fått veta det för några veckor sedan hade jag ju kunnat be om ledigt, men nu kom det så sent att det inte gick). S tog det rätt bra, trots allt, även om det känns trist att hon inte hade någon där som såg henne. Hon vinkade glatt hejdå i morse i alla fall, nöjd med att få ha kronan på sig på dagis:


Vinkevink i fönstret. Det och sjuttielva kramar och pussar är dagens viktigaste.
1 kommentar:
Söt var hon iaf! Tur att hon tog det bra trots allt, ibland har man ju inget val.
Kram!
Skicka en kommentar