4H-gårdskalas

Vaknade med ont i hela kroppen, snorig och ont i halsen. Sista dagen på semestern och det är dags att bli sjuk, lagom till man ska jobba? Vet inte, men hängig har jag varit. Så hängig att jag helt förträngt att man ska ha paket med sig på kalas (fast det kan jag ju inte riktigt skylla på det, eftersom jag ju mått bra resten av veckan och sällan köper present samma dag, om jag är ledig dagarna innan). Kom inte på det förrän vi skulle gå ut till bilen och köra iväg till kalaset. Det blev till att panikhandla på Konsum. Tur det finns. Köpte en prinsesstidning, med bifogade glitterhandskar, ett paket neonpennor och en tejp. S skulle bli salig, så jag hoppas att kompisen är likadan.

Med oss i bilen hade vi S kompis L. L som hon enligt egen utsago är "sär i" och pussar varje dag på förskolan. Det är hon å andra sidan i en annan kille också, så man vet aldrig hur trogen hon är. Hon har dock varit kär i L så länge hon vetat att det finns något som heter vara kär i och nu ska han flytta. En stor sorg för S, och tråkigt för oss andra mammor med (läs mig och C) eftersom söta trevliga L är begåvad med en minst lika söt och trevlig mamma, som man gärna hänger i parken med.

Men åter till kalaset. Vi lämnade vid två och hämtade halv fem och däremellan hade det klappats en massa djur, ridits häst och fikats, samt lekts dansstopp. Hämtade två nöjda barn, som sprang före upp mot bilen. Jag skyndade efter, för att se att de inte försvann på fel gångväg, eller inte flyttade på sig om det kom en bil. HEPPS så låg jag på alla fyra på marken. Vad tänker man, när man ligger på marken med krossad knäskål (okej inte riktigt kanske) och skrapade händer? Inte "aj, jag har ramlat", eller något annat logiskt, utan "MINA SOLGLASÖGON - hur gick det med dem?" och "Jag måste upp, jag ser skitfånig ut". SEN slog det mig att jag ju hade jätteont i knät, så att komma upp var inte det enklaste. S ojade sig och försökte hjälpa mig upp "Stackars mamma". Jag haltade mot bilen och tänkte att nu blir det bula, men det var nog inte så farligt, för det har nästan gått över nu.

Helgen är över, semestern är över. Jag har haft det alldeles underbart. Nu vill jag bara gå och lägga mig och sova gott hela natten, för att ha sovit bort hela förkylningen i morgon bitti. Vågar man hoppas på det?