Äldste sonen var dock på vift. Skulle till nån kompis efter skolan och göra klart ett skolprojekt. Vid tio, när vi skulle gå till sängs hade han fortfarande inte kommit hem. Jaja, tänkte jag, han lär väl komma strax och jag somnar nog inte innan. Men OJ vad jag gjorde. Halv två vaknade jag med ett ryck och insåg att jag aldrig hade hört honom komma. Gick upp och kollade: Han var inte där!
Väckte R, som gick upp. Jag försökte med min mobil, som fortfarande inte hade kontakt med yttervärlden. Kom på att hemtelefonen stod i laddaren. NÄHÄ, slarvpellen som ställt dit den hade inte sett till att den laddade - fortfarande i koma.
Jag försökte tänka lugnt. Han har en kompis som bor där det inte går bussar. Antagligen sov han ju kvar.
Precis då fick R igång sin mobil och hans fick tydligen kontakt och det visade sig att den förlorade sonen skrivit två sms "Kan ni hämta mig, eller ska jag sova här" samt lite senare "Okej då sover jag här". Det var en sabla tur insåg jag, för inte skulle jag ha kunnat lugnt somna om, utan att veta säkert var han var. Det var svårt nog ändå, efter att ha vaknat till ordentligt, när jag insåg att han inte kommit hem.
Nu på morgonen fungerade min mobilkommunikation igen och vi har haft en konversation om vikten av att PLANERA, inte komma på klockan tio på kvällen att man kanske behöver skjuts. Undrar om det hjälper...
Fick mig att tänka på en gång när jag var yngre. Jag var äldre än F är nu (18-19), men jag bodde hemma igen efter en period borta. Var med kompisar hos en annan kompis på Ingarö och plötsligt var det för sent att ta sig hem. Min finurliga tanke, som kändes bra just då, var att INTE ringa hem, eftersom det var så sent och jag skulle väcka mamma och pappa. Inte så finurlig visade det sig, eftersom de visst varit vakna och undrat var jag var. Så att hellre väcka och tala om var man är lärde jag mig efter det.
3 kommentarer:
Sony Ericsson Xperia Mini pro....Probably the best phone in the world... :)
Tänk vad beroende man är av den där sabla telefonen ändå.
Jag gjorde samma som du när jag var 18 och jag har aldrig i hela mitt liv varit så rädd för min mamma som då ;) Hon var så arg och nu kan jag väl förstå henne men då fattade jag ingenting.
Kram!
Det minns jag! Var väl inte särskilt glad över att du inte hörde av dig under kvällen, men jag var lättad när du hörde av dig nästa morgon till slut! Ja, ja, det är passerat!
Kram!
Skicka en kommentar