Kyckling och chips

När jag var liten var min absoluta favoritmat grillad kyckling. På den tiden köpte man kycklingen hel och grillade den hel i ugnen. Det blev två ben på varje kyckling och hade man syskon som gillade ben fick man snällt nöja sig med ett. Det problemet hade inte jag, förrän min bror växte upp något, för min syster gillade bara det vita köttet. Förstår ni vilket lyckligt barn jag var?

Det där vet dagens barn knappt vad det betyder. Nuförtiden väljer man redan i affären vilken sorts del på kycklingen man vill ha och så köper man en hel påse med bara det. Det är såklart för att kycklingfilé blivit så stort och ben och vingar i stort sett ses som det överblivna.

Jag kommer precis ihåg känslan. Spänningen och förväntan som uppstod när kycklingen grillades i ugnen, hur lukterna sakta kom att sprida sig i hela huset och hur jag njöt, långt innan maten ens stod på bordet. Jag kommer också ihåg känslan av den goda kycklingen, skinnets krispighet och hur det rann ända ner på armbågarna av steksaften. Till kycklingen serverades chips. Only in sjuttiotalet, säger jag. Nuförtiden ses det bara som snacks, men då kunde man ha det till maten. Ibland gör vi så här hemma med. Barnen tycker att det är kul och lite exotiskt att få chips till maten och jag får barndomsflashbacks. Egentligen är det ju inte konstigare än att ha pommes, eller tacochips, men det känns konstigare.

Känns som att jag har skrivit om det här förut, men det gör ingenting. Ett ode till den grillade kycklingen tål att upprepas.