En fin dag

Gårdagen var nog lite magisk tror jag. Som jag berättade så var det kollegan L:s sista dag. Nu väntar låååång ledighet. Det vill säga pension. Helt klart känslosamt och lite sorgligt, men ändå blev dagen SÅ bra. När jag kom var bordet dukat fint. "Min" blomma tronade mitt på bordet och jag bidrog med kortet från avslutningskvällen. Nu lite tillpiffad med rosor och en ram - MYCKET bättre. Det enda vi saknade var någon som lite officiellt höll ett tal. Chefen är på semester och vi hade efter moget övervägande kommit fram till att ingen av oss (vi pratar om mig och kollegan I nu) ansåg att vi var kapabla att hålla något. Vi blev ju för tusan tårögda bara av att fundera på saken. Vi stod där i köket och gick igenom vad man kunde ha sagt och orden stockade sig i halsen och tårarna glimtade i ögonvrån bara av tanken - nä, det funkade ju inte. Vi hade haft funderingar på att höra av oss till OC (områdeschefen), men I tyckte inte vi skulle störa i semesterstressen.
Så var vi nöjda med köket och hade satt upp en skylt ovanför "hennes" kassa, med hej då "L" på. Hade precis börjat plocka varor, när det ringde på bakdörren. På långt håll såg jag en man komma in. "MEN, det är P" (OC) formulerade jag till I, som stod precis så att hon inte såg. "P? Näe!"
" JO!!!"
Vi gick fram. Båda två som i overklighet. "Hej" "Att du kommer idag, vet du vilken dag det är?" Och näe det visste han ju inte, men blev insatt i av oss. Hög rysnngsfaktor på detta uppdykande kan jag meddela. Sen satte han sig vid datorn och sökte lite på datum mm och höll ett FANTASTISKT avslappnat tal till L om vilket datum hon klev innanför dörrarna osv och hon fick sin officiella avskedsgåva ur officiell hand. HELT OTROLIGT! (Hans egentliga ärende var dock att meddela att vår chef ska prova på annan butik under hösten och att vi kommer att få en tillfällig under tiden, men det kom liksom lite i skymundan).
Sen gick dagen med MÅNGA hyllningar från kunder, med både sång och blommor och en hel del rysningar och ögonvråstårar där man stod i närheten och såg en 34-årig epok nå sitt slut.
Annars lyckades jag hålla mig rätt bra. Var ju tvungen, då jag helt glömde mig på morgonen och faktiskt sminkade mig trots allt. Något som en kollega konstaterade efter att ha stirrat mig djupt i ögonen med ett "Joho, det har du ju visst" (alltså finns det uppenbarligen folk som läser min blogg :)) Men visst var det rätt kritiskt vid den där sista kramen. Jag tog den i omklädningsrummet och inte i kassan (vi två slutade tidigare än vi stängde) och rusade sedan ut genom hela butiken med slängda ord om hejdå och jag orkar inte ta det härute... eller nåt till dem jag passerade. FY VAD TUNGT!! Visst har vi haft duster och visst är det inte allt genom åren som varit toppen, men Å vad jag tycker om den människan!!! Hoppas hon får en underbar pension!!!

I dag får vi besök från Kallhäll. Grillning är det tänkt. Vi får väl se. Vädret sviktar. Rosévin och lite mat blir det i alla fall. Tacopaj är på G och kycklingfilé på upptining.