Tiden läker

För ett år sedan, kaos både inom och utanför mig själv.

Har i ett par dagar nu funderat mycket på skillnaden mellan den här sommaren och förra sommaren. Jag sitter och kollar i min blogg. Jag ser mest glada leenden och trivsamma inlägg. Jag kan säga att det är inte så jag minns det. Förra sommaren var hemsk! Jag mådde inte alls bra faktiskt. Men det skrev jag ju inte så mycket om i bloggen. Som jag mådde då orkade jag inte riktigt det. Jag orkade väl inte ens erkänna för mig själv att hur jobbigt det var. Det var ju liksom bara så det var. Våren hade (som vanligt) varit hektisk. Det är den alltid och jag var precis som vanligt, dålig på att säga nej. Allt rasade på i ett ohejdat tempo. Sedan kom sommaren. Vi flyttade. Halva semestern flyttpackade vi och andra halvan packade vi upp. Mitt i allt det gick älskade K bort. Tungt.

Jag minns att på vår semester "tvingade" R ut mig på promenader varje morgon. Jag var bara trött. Hela kroppen värkte och skrek "VILA", men jag tänkte att jag är ju så otränad, jag mår bättre av att vara ute och röra på mig. När jag jämför med den här semestern förstår jag att jag hade fel. Den här semestern har jag varit ute och gått i stort sett varje morgon. Och jag har orkat det och mått bra av det. Det var där jag började fundera över skillnaden på den här sommaren och förra. Hur bra jag mår nu, mot vad jag gjorde då.

Då orkade jag inte ens njuta av de bra sakerna fullt ut. Som dop och bröllop och att ha flyttat till något större. Mina minnen från då är mest grå och bomullsartade. Senare på hösten blev jag också sjukskriven, för att min kropp inte orkade längre. Jag är så otroligt tacksam för den läkaren, som lyssnade på mig och sa kloka saker och att jag skulle ta till vara på den tiden hon nu gav mig och sen svarade på mitt tack med ett "Det är egentligen ett privilegium".

Jag tog till vara på tiden och hennes kloka ord. Jag säger oftare nej, även om det är saker jag skulle vilja göra och jag lyssnar på signalerna.

Efter en hysterisk vår var jag trött, men inte slut och jag sa inte ja till allt, även om jag fick dåligt samvete ibland, men FAKTISKT så sa jag högt och även till helt okända människor att "Nej, jag fick en varningssignal i höstas och nu så måste jag faktiskt tänka på att orka med det jag har". Inte så lätt alla gånger, men det handlar ju inte bara om mig själv. Mina barn har större rätt till mig än många andra.

Jag är så glad över att må bra nu och inser att det hade aldrig blivt så, om jag inte hade haft allt det stöd jag fick från min omgivning (vänner, jobbarkompisar mm) när de förstod hur det stod till. TACK till alla som fanns där, ni är ovärderliga!