Farmor och skorna.

I november, när vi hade vårt stora kalas uppmärksammade barnens farmor att S hade lite problem att få ner fötterna i finskorna (fin-skorna, i de finskättade kvinnorna försökte hon INTE få ner fötterna). Med tanke på att de inköpts av samma farmor till julen för två år sedan och är i storlek 24 (mot dagens 27-28) var det ju inte så konstigt. Detta fick henne dock inte att låta bli att försöka. Fötterna stod som bågar och S var tvungen att krypa runt golven, men skorna var på. Då gjorde Farmor det där klassiska misstaget, att lova S ett par nya skor till jul. Nya som i likadana, i S värld. Jag hörde ingenting om detta löfte, för då hade jag nog försökt tona ner det litegrann.

För någon vecka sedan, ringde Farmor, lite halvdesperat i rösten och undrade VAR TUSAN hon skulle få tag i svarta lackskor till S. "Ja inte vet jag", sa jag. "Jag har försökt i ett år nu, men det verkar vara helt ute, men hon har kanske glömt bort det hela". "Näe, jag måste, jag har ju lovat". En vecka senare hittade jag S i sitt rum med tårna ner i de för små skorna. "Vettu mamma, jag ska få nya såna fina skor, det har hon lovat min, vad heterenuigen" "Farmor", sa jag. "Ja, just det, min farmor ska köpa nya skor till mig, det har hon lovat".

Ojojoj, tänkte jag. Men Farmor är en envis kvinna (börjar förstå vissa av barnens drag) och i paketet till S, låg mycket riktigt ett par fina svarta lackskor.