I absurditetens gränsland

Fika. P valde en groda till sig och ett hjärta till mamma - min goding.

Gårdagens känsla av att det började bli bättre var ren inbillning. Tvärtom, så steg febern och halsen kändes värre. Kändes ändå inte läge att åka till akuten, så han har fått leva på smärtstillande och ett löfte om att vi skulle till doktorn i dag.

I dag ringde jag alltså vårdcentralen. De skulle ringa upp tio över åtta, men ringde en kvart senare. Det får man väl stå ut med, som inom rimliga gränser, men sedan brakade det bara utför. Hade ett rent absurt samtal med sköterskan på bokningen. Efter att ha frågat varför jag ringde (och lyssnat med halvt öra, kändes det som) bad hon om personnumret (jag har alltid undrat varför man ska knappa in det, redan när man ringer, eftersom man alltid måste uppge det igen).

"Nä, det måste vara fel" "Eee, jaha" sa jag och funderade så det knakade. "Jag måste ha blandat ihop barnen, de har rätt lika slutsiffror" försökte med den andra kombinationen (T:s) "Nääää" inte det heller. "Oj, oj, men blev det fel då?" sa jag och upprepade P:s personnummer sakta. Men hon fick inte upp honom. "Kan man slå på namn då?" Nä, det kunde man inte, men ändå frågade hon vad han hette och fick tydligen fram honom och jag hade (naturligtvis) angett rätt personnummer, men fortfarande "Nä, jag får inte upp honom, är du säker på att ni bor här - äh jag menar hör hit?" "Alltså, e jaa, var har jag ringt då?" (dum fråga, eftersom jag hade ringt telefonnumret som vi har inlagt i vår telefon och som vi alltid ringer, men efter att ha börjat fundera på om mitt barn var mitt, kändes det inte helt omöjligt att ha bytt vårdcentral också). "Ja, jag kan inte boka honom om jag inte får upp honom". "Nähä, vad ska jag göra då?" "Vänta ett tag"

Sedan väntade jag fem minuter i en tom telefonlur, innan jag lade på.

Funderade precis på att ringa för att få en ny bokningstid (då självklart alla tider skulle vara slut) när hon ringde igen. Hon bad om ursäkt och var faktiskt något lugnare och sakligare. "Ja, alltså, jag kan fortfarande inte få upp honom. Det är något underligt med min dator, men jag låser en tid här för honom och skriver in manuellt. Du måste komma ihåg tiden och läkaren och säga det i kassan". Jag tackade så mycket för min tid och lade på.

Tiden var 9:30 och klockan var 8:40. S skulle till dagis och vi alla skulle göra oss i ordning - stress! Men det gick bra. S var på bra humör och jag slängde av henne, med andan i halsen, hos dagispersonalen i backen utanför dagis. Sen hem och hetsade P att komma i ordning och så kom R och hämtade oss. I kassan på vårdcentralen var jag väldigt noga och berättade att det varit strul och vart jag skulle. Hon hittade oss och registrerade oss och vi fick gå in och vänta. Satt där med min hålögde son i väntrummet, som en snäll patient. Det var väldigt lugnt där och hoppet om att det inte var förseningar, var stor. Klockan tio hade det hoppet försvunnit. Med vårt "strul" i tanke gick jag tillbaka till kassan och frågade om hon visste om det var förseningar. Hon kom ihåg oss och insåg att det var någonting som inte riktigt var som det skulle. Alltså följde hon med och knackade på hos doktorn för att fråga. Nä, han hade så klart inte fått vår tid i sin dator.

Men å så effektiv han var när han väl visste att vi var där. Efter den patienten han hade just då, fick vi komma in och snabbt förklara läget. Han tittade, klämde och stack en pinne i halsen för halsprov (två-tre minuter). Ut och vänta medan han hade nästa patient och så svaret. Streptokocker. Lite snabba frågor om vikt och annat och så var vi ute.

Hade ju tänkt ta servicebussen hem, men det funkade inte, eftersom vi fått order att hämta medicinen direkt. P var helt otroligt duktig och gick till centrum. där vi hämtade medicin och köpte lite uppmuntrande fika till sjuklingen. Sedan gick han resten av vägen hem också (centrum ligger ungefär mitt emellan vårt hem och sjukhuset). När vi var nästan hemma sa den tappre "Egentligen orkar inte mina ben gå så här långt, men jag väcker dom för varje steg".

Hemma däckade han i soffan framför Bolibompa. Den utvalda bakelsen var inte så lockande, men finns ju kvar när han börjar må bättre.