Lågintervallträning

Flera dagars stillasittande har fått min nacke lite ur spår. Jag behöver träna och röra på mig regelbundet för att hålla den i schack, men blåsor på händerna och tröttande mediciner har fått mig lite på fall (antibiotika och tavegyl). Idag var det liksom bara nog - JAG MÅSTE UT!

Regn och annat spelade inte så stor roll. Jag bestämde mig för att ta mig till spåret för i alla fall ett lugnt varv. När jag skulle åka var det ett par alldeles väldigt stora hundögon som tiggde om att få följa med och varför inte? Jag skulle ju som sagt bara komma ut och röra på mig, inte tokgå.

Sagt och gjort så åkte jag och S till spåret. Det var SÅ mysigt. Hon pladdrade på, plockade blåbär och hallon och tog sina pauser. Jag gick med armarna i sving och stannade och gick på stället med höga benuppdragningar, när hon pausade. Helt enorm skönt att röra på sig. Att svinga på armarna var ett rätt bra substitut för att gå på gymmet, även om jag (och nacken) längtar efter att gå dit igen.

S skulle spara lite blåbär till sin pappa hade hon bestämt, men så hördes ett: "Oj jag tappade, det blev bara en kvar - DEN ska pappa få"

Sen i bilen: "Ånej, jag åt upp blåbäret" Sen började hon gråta, så det var bara för mig att gå ut i det tilltagande regnet och plocka några till (det är dem ni ser ovan).

Inte mycket bevänt med de här föräldrarna. En kan inte använda händerna och en kan knappt gå. Vi känner oss minst sagt tråkiga. Tur man har barn som roar sig själva rätt bra.