Gå hem med kompis-premiär!

Högtidlighet! Vi åker inte buss så ofta, så det är VÄLDIGT spännande!

I dag var det premiär för S att gå hem med en kompis efter dagis. Jag har inte förstått att det har funnits en längtan, men kompisen L:s mamma hade sett henne gråta fram ett dramatiskt "Jag får aaaaldrig följa med någon hem" en dag på förskolan. Underbara mamma U tog det till sitt hjärta och bjöd henne att följa med hem en dag. Den dagen blev alltså idag. Att kompisen L är S stora kärlek, som hon egentligen är i stort sett gift med, gjorde såklart inte saken sämre.

Vid sju skulle jag hämta henne. R är inte hemma, så jag bestämde mig för att gå till Viksjö och ta bussen hem. En strålande idé kändes det som. Jag var så otroligt trött när jag kom hem, men solen sprack fram och det var så uppiggande att gå. DÅ formligen öppnade sig himlen och jag blev som en dränkt katt. Inte mycket att göra. Vända hem var ju ingen idé. Bara att fortsätta gå. Bra jacka hade jag, men byxorna klibbade runt benen och jag gick där och skrattade åt mig själv och det knäppa i att promenera till Viksjö för att hämta barn, i regnväder.

Väl framme mötte mig en strålande S, som såklart hade haft det jättebra. Jag frågade vad de hade gjort, men fick bara svaret "Det är en lång historia". Knasunge, men hon kan då konsten att hitta uttrycken och lägga in dem där det passar.

Hann med en snabb kopp kaffe och lite prat, innan det var dags att gå till bussen. S var strålande glad och pladdrade mest hela tiden. Vi gick av bussen där vi inte brukar och kom in på vår gata från ett ovant håll. "MEN MAMMA, HUR HITTADE DU HIT?". Ja, är inte mamma fantastisk, så säg!

I väntan på bussen