Det händer inte så mycket

Man gör inte så mycket när man vabbar. Inte så mycket att skriva om i alla fall. I dag sov S till strax före tio. Då kom hon upp och var på ett USELT humör. Blek som ett lakan och hängig som få. Kunde inte få ur sig ett ord, utan gnäll och skrik. Till slut lyckades jag få henne att både äta lite och gå och kissa (förstår inte varför hon emotsäger sig just det sistnämnda varenda morgon. Hon blir helt galen av att man föreslår det och samtidigt är det ju ofta det som gör henne på dåligt humör). Efter att hon hängt framför tv:n ett tag och tagit ett långt bad vände det i alla fall litegrann. Vi åt lite till och hon såg på tv en stund till och sedan var jag trött på att vara inne. Satte på overallen, för första gången i år och tog vagnen. Var månader sedan vi använde den sist, men när man är sjuk är det skönt att ha den.

Tog "vår" runda. Den som R lärde mig i somras och som jag gick under min sjukskrivning. S satt i vagnen hela tiden. Pratade om elefanter och tigrar i skogen och var överhuvudtaget rätt nöjd där i vagnen. Det började regna lite, men vi var ju bra klädda. När vi kom hem träffade vi S:s dagiskompis, med mamma och lillasyster, som också varit hemma sjuka en vecka. Barnen gick runt lite i parken en stund, men jag tyckte att det var dags att gå in. Man vill ju inte utmana ödet.

I morgon ska jag till jobbet och R ska vara hemma. Om min sjukskrivning behövdes för att min kropp skulle orka, så behövde jag nog vabba för att längta riktigt ordentligt till jobbet, för å vad det ska bli skönt att gå dit. S må vara hur mysig som helst, men jag har haft nog av att ta det lugnt, nu behöver jag lite rörelse.