S´givmilda sida

I morse vaknade S som sagt efter femton timmars sömn och var väl relativt pigg. Hon fick en "magjocke" som R skulle sagt (yoghurt med extra mycket bra bakterier) och sedan upptäckte hon några överblivna baconsnacks i en skål på bordet. Eftersom jag alltid brukar säga att man får ta det man blir sugen på, när man har kräkts, så fick hon tillåtelse att äta upp dem. De var tydligen väldigt smaskiga. "N vill åsså ha sån" (Översättning: "R - bästa kompisen - vill också ha såna). Allt som är kul, eller gott vill hon dela med honom, hon blandar in hans och hans familjs namn i var och varannan mening. Hon tycker till och med att jag borde ha även deras namn på mitt halsband jag har runt halsen. Nu ville hon alltså att R skulle få det sista ynka baconsnackset. Hon lade det i ett påskägg, som hon gjort på dagis och skulle spara det. När en timme hade gått så var tydligen det där snackset otroligt lockande och hon stod med det i handen, undrandes om hon fick äta upp det. Jag sa att hon fick göra som hon ville. Knaper hördes det och jag trodde att hon åt upp det. Visade sig dock att hon bara hade knaprat en liten bit. Den lilla ynkliga knaprade baconbiten låg nu på bordet och alla beordrades att inte röra den. Om någon så råkade närma sig vardagsrumsbordet skrek hon i högan sky: "Ät inte upp N´s pockonbit" (baconbit). Nu precis alldeles nyss så knaprade hon lite till, så nu är biten inte större än en ärta. Men den tillhör fortfarande R. Jag undrar jag hur länge den finns kvar.