Oftast när jag sätter mig vid datorn så vet jag precis vad jag ska skriva. Fingrarna klickar lätt fram de ord jag tänker och kanske har formulerat en stund. Men inte idag. Idag vet jag inte hur jag ska börja. Jag formulerar och börjar om. Kan inte tänka alls. Jag brukar inte skriva om det som är jobbigt. Inte så ofta i alla fall. Det blir mer glättiga "reportage" från badutflykter och annat. Känner väl att jag inte vill vräka ur mig om mitt innersta just här. Det är jag rätt bra på i det verkliga livet, men inte i allmänheten. Men i dag vill jag ändå dela mitt allra tyngsta med er. Kända och okända. De närmaste vet ju att vi har gått här med sorg och oro i sinne ett tag, då vår älskade bonus-Farmor K legat på sjukhus senaste veckan efter sjukdomen hon kämpat mot i ett år nu. Nu orkade inte hennes kropp längre och hon finns inte längre bland oss på jorden. En underbar människa, som tog oss alla till sitt hjärta och finns i alla våra, så länge de slår. En förebild och älskad vän.
JAG SAKNAR DIG!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Usch så trist! Beklagar sorgen.
Kramar!
Så sorgligt! Men nu behöver hon inte ha ont mera!
Det är sällan man träffar en så rar människa som hon. Juste mot alla bonusbarn och bonusbarnbarn med sitt stora, goda hjärta!
Vi har förlorat en underbar vän, som skulle kunna vara ett underbart gott föredöme för alla styvfamiljer och andra! Hos henne far inga barn illa minsann! Aldrig!
Jag är så glad att jag har träffat henne vid flera tillfällen och har haft så trevligt i hennes sällskap!
Kram på dig, Hjärtat!
Vad sorgligt. Även om det är livets gång så är det för jäkligt när det väl inträffar:(
Hoppas att hon fått leva ett långt och friskt liv.
Kram
Tack för era ord.
Carola: Förutom att hon haft cancer vid tre helt olika tillfällen (alltså inte samma som kommit tillbaka, för det har varit på olika ställen och med minst tio års mellanrum Den senaste omgången alltså för ett år sedan) så har hon varit den friskaste personen jag känner. En stålkvinna som alltid var på språng, promenader, eller cykelutflykter. Hon skulle bli 70 till hösten. Utan hatcancern hade hon säkert kunnat leva mycket längre, å andra sidan gav operationen henne ett år till och hade hon inte varit denna stålkvinna hade hon nog inte överlevt dessa sjukdomar. Jag är tacksam att vi fick detta sista år och jag är tacksam att jag fick chansen att lära känna henne. Jag är också tacksam att hon slapp lida, eller ligga länge, men egoisten i mig vill bara ha henne tillbaka.
Ville bara skicka en kram.
Skicka en kommentar