Den viktiga västen

I går när jag skulle lämna S på dagis var det katastrof. Det gick så bra att gå dit. Hon hade ju saknat sina "vännor" hela helgen (en VÄLDIGT lång helg, då hon ju var sjuk förra veckan + att hon är ledig måndag + tisdag). När vi kom fram såg hon att flera barn hade på sig västar, för att gå på promenad. Hon blev eld och lågor "JAAAA". För att mötas av att det inte var hennes dag då, utan dagen efter. Hon bröt såklart ihop totalt. De var lite inne på att hon skulle få som hon ville, men jag sa nej. Även om det var jättesorgligt, så kan hon inte alltid få som hon vill. Det får hon nog av härhemma. När jag dessutom skulle gå mitt i alltihop så blev det riktigt S-kaos. SÅ där kaos som bara hon kan. Och det är inte bara jag som mamma som säger det. Alla vet vem hon är för att hon skriker så högt. Hela hösten skrek hon när jag skulle gå, men av annan anledning då. Jag gjorde som alltid. Jag gick. (Om någon tycker det låter hemskt så kan jag säga att det är en beprövad metod och då jag provat en hel del olika mindre bra sätt att kommaöver svåra lämningar genom åren kan jag bara hålla med om att den funkar bäst).

Jag vet vad felet var. Hon var inte klar. Hon behövde få sörja västen och säga hej då. Men det gick inte. Hon klarade inte av att göra det. Jag skulle fått stanna en timme. Jag sa hejdå, men hon kunde inte ta emot det, för hon var så inne i det där med västen. På kvällen när vi pratade om det, så sa hon "Men Mamma, jag måste ju pussa". Min lilla goding.

Idag var det så dags för dagis igen. Idag var det ju hennes tur att få ha väst! Ni anar inte hur lätt det var att komma till dagis :) Swisch på med västen och SÅ stolt! Var ju bara tvungen att föreviga henne. Och vi kunde säga hej då och pussa och GOD JUL!

Sedan upp till skolan, för de hade ringt. P hade slagit i huvudet och låg blek i en soffa, med en stor bula i pannan. Övervakad av en ur personalen. I hallen stod en mamma, som lämnat sitt barn. Hon erbjöd oss skjuts och det visade sig att hon varit fram och kollat marken där han ramlat från klätterleksaken och sett att det inte var så hårt just där. Hon är skjuksköterska och sa att det verkade bra, men att jag skulle hålla koll på honom. Sedan skjutsade hon hem oss. Tänk vad gulliga människor det finns!!

Så gick det med min egendag, som jag skulle ha i dag. Men nu ska jag mysa med P istället. Det var längesedan vi var helt själva han och jag.

I kväll blir det tacokväll med fotbollslaget. Det är vinterväglag, så vi får väl gå till Viksjö. (Vi har ju inga vinterdäck på bilen)