Till glädje och...

Egen stil har han alltid haft i alla fall

3 år. Hemma hos Mormor och leker.

Med viss tillförsikt ser jag min näst äldste son växa upp. Han är ett virrvarr av snurrighet och skärpa, högt och lågt. Finns inget mellanläge alls. Från den dagen han låg i en hög på golvet och skrek i ren och skär ILSKA över att han inte fått äta upp pommes frittes ur sopkorgen, med de erbjudna godisbitarna slängda i en bestämd gest över golvet, blott 11 månader gammal, har jag förstått att det här är en människa med egen vilja. Vi sa redan då "hur ska HAN bli som tonåring?" Sen hoppade han helt över treårstrotset och var den mest underbara följsamma unge man kunde tänka sig. Tog igen ALLT i sexårsåldern i stället. Sen kom en realtivt lugn period. Nu är han tio och redan tonåring. Den surmulna ton han kan visa upp går inte av för hackor och hade rummet haft en dörr, hade den nog svingat av gångjärnen vid det här laget. Däremellan SÅ go och en mammaälskare av stora mått. Och så denna snurrighet. Det tog lång tid innan jag vågade släppa honom utanför porten själv. Han är av sorten som kliver ett steg från sin ordinarie gångväg och undrar hur man hittar hem. Jag bävade inför första utvecklingssamtalet i skolan. Inte för att jag trodde att han gjorde bus, men för att jag tänkte att han måste ju snurra bort allting. Dröm om min förvåning då det var idel lovord och det visade sig att det gick bra. "Han har lätt att lära och för att koncentrera sig" Och då såg jag framför mig lillkillen som pratade rent vid ett och ett halvt års ålder och som kunde sitta i timmar med två teskedar och leka roll-lekar. Man KAN vara snurrig och skärpt samtidigt. Han är ett levande bevis. I dag glömde han att ta med sig lillebror hem från skolan. De går ALLTID tillsammans, så hur det gick till har jag ingen aning om. Jag ringde skolan och bad dem skicka P till mötes. "Ska jag skicka med T:s gympapåse, som han glömde när han hämtade P igår" SUCK! Så han kom ihåg lillebror igår i alla fall, men inte gympapåsen.
Nu har han precis gått iväg på disco på Klubben. Han går inte dit för dansen och inte för tjejerna, men för att de finns billigt godis. Precis innan han gick frågade han om vi visste vad ett speciellt ställe finns, där man kan spela pingis. Jo, det visste vi ju.
"Vad bra, för där är Bästa Fyran".
"Jaha, ska du vara med i Bästa Fyran?"
"Nja, jag är reserv."
"Jaha och när är det då?"
"I morgon klockan tio"
"Oj, men det har du inte sagt någonting om"
"Jag säger ju det nu" Och sen gick han på disco.
Som sagt, man vet aldrig var man har honom och det är väl en del av charmen. Den där som han ibland är helt omedveten om, men också kan använda, även på en mamma, när hon är som argast. Den där som han klarat sig hittills på i livet och väl lär använda sig av i framtiden, den och envisheten. Den kommer att ta honom långt. När ingen kan skjutsa och det är för mycket snö, då går man halvtimmespromenaden till fotbollsplanen för att vara med på träningen och så arg som jag kan vara på honom i ena stunden, så STOLT är jag naturligtvis i de andra. Har jag riktig tur så gör han med de riktiga tonåren, som han gjorde med tre-årstrotset - hoppar över. Men jag har inte stort hopp om just den biten...







T 6 år fixar påskriset. Lila såklart, liksom han själv. Inte var det lätt att hitta kläder åt honom. "Lila, men inte blommor och fjärilar tack". Nuförtiden är det ju relativt lätt att hitta både lila och rosa till tuffa killar.