Avslöjandets stund:

Jag lovade ju att avslöja en hemlighet, när rätt tid var inne och nu är den här:

+

+

+

=

HÖSTLOVET 2011

Det vill säga vi uppfyller ett löfte om att det var en tradition som startades för tre år sedan. En liten ledtråd finns i en av bilderna, om man vill gissa, innan man trycker på länken.

Den rätta tiden, som skulle infalla, var just dagens datum 16/2-2011, då kusin G fyller tonåring.

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN G!!!

En helt galen helg

Alltså, man skulle ju kunna tro att helgen var över, där jag lämnade er i går. Efter en omtumlande lördag med två timmars slitjobb och sen en fantastisk upplevelse med förlossning. Så en myssöndag med bullbak och och lillebrorsbesök. Man skulle kunna tro att det tog slut där, när jag låg i soffan, mätt och belåten efter söndagslunch och kaffe med nybakade bullar. Inte mycket mer att orda om helt enkelt. Men se, det hade tisslats i kulisserna och planer var smidna. Planer helt utanför min vetskap. Jag var som sagt HELT nöjd med min tillvaro, precis som den var. Hade redan börjat planera för mitt varma bad jag skulle ta, när jag njutit klart av den stund som lillebror skulle vara kvar. Så FEL jag hade!

Plötsligt dök den huslige mannen upp bakom min rygg, efter att ha stått och diskat i köket. "Kom igen älskling så går vi till Hörnan och tar en guiness". "Näe", sa jag. "Jag har det bra här i soffhörnet" Inte ett dugg sugen på guiness var jag. Än mindre på att bege mig ut i ruskvädret för denna. Men han var påstridig (såklart). Jag måste minsann följa med. Fattade ju att det var NÅT, men trodde mer på att grannarna skickat ett sms och ville ha dit oss. SÅ SUR! Muttrade på väg över gården om hur JOBBIG han var, som absolut skulle ha mig med.

Så kom vi in på pizzerian och där satt min vän C (det var det första jag såg). C, som ska föda barn just precis nu (sitter här och väntar på sms), satt där med några från vårt jobb och pratade. Och jag var sur och sa typ bara hej till dem, lite förstrött och tyckte att de var så himla nonchiga och ointresserade av att jag var där. Fattade liksom inte riktigt vad de gjorde där. För min skull var jag det ju uppenbarligen inte, eftersom de knappt pratade med mig. Helsnurrigt helt enkelt. Då kom det några till från jobbet in genom dörren och det börjar väl ändå klarna. R bara flinade. "Å, nej han du komma innan jag kom" sa en av dem och jag fattade väl att det trots allt var mig de ville ha tag i. Fick en puss och min kamera av R och ett "hejdå ha det så kul". Kan säga att jag var i CHOCK! Det enda jag kunde komma på att säga var "Men jag har ju inte ens några strumpor på mig"

Fick förklarat för mig att vi skulle till Akkurat och äta och dricka. Började nästan gråta. Mina goa, underbara, fina arbetskompisar!!! Jag som tyckte jag redan hade blivit så firad! De hade till och med smink med sig. Lillebror kom förbi med strumpor och min bricanyl. Sen hade jag en helt underbar kväll med goda musslor och god öl och efter det fantastisk tryffel och kaffe och cognac. Min mage har INTE varit glad på mig i natt, men det var det helt klart värt :) Bra musik var det också:

TACK TILL ER!! Mina fantastiska jobbarkompisar, jag är så otroligt glad över er fina överraskningskväll och extra tack till I, som just nu jobbar halva min dag, för att jag inte ska däcka ihop totalt. Det behövdes verkligen!! Och älskade maken R, att du kunde vara tyst?!! Jag är imponerad! Ja, det är jag av er allihop - era fulingar!

Fredagsdrinken

Om jag någonsin tvivlar på VARFÖR jag älskar min man, så ska jag gå tillbaka och titta på det här inlägget. Följande utspelade sig ikväll i vårt hem:

Jag: "Ville du ha en fredagsdrink (hade efterfrågats tidigare)

R: "Nej, jag är för trött, men ta en du"

Jag: "Nja..."

R: "Jo, men ta en, det är du värd"

Jag: "Nja.."

R: (otroligt påstridig) "Jo, nu tycker jag du gör dig en drajja" och så ser han sådär lite förnulig ut, så att jag bara måste göra mig en.

Sagt och gjort, en drajja görs efter alla (nåja-jag frågade en kund i veckan, eftersom jag egentligen hade nollkoll) konstens regler och maken går in i sovrummet (?) och stökar. När jag kommer in i vardagsrummet är det helt nedsläckt och jag får en order om att "Ställ glaset där" och ett pekande på en rund platta. Glasunderlägg. Lite overkill på vårt sjabbiga bord. Men se! Där hade jag fel. Inte var det overkill inte. Eller? ;)

Kan man annat än älska en sån man?

PS. Filmen är usel - tagen med min mobil, men det lyser alltså och ändrar färg.