Kyckling och chips

När jag var liten var min absoluta favoritmat grillad kyckling. På den tiden köpte man kycklingen hel och grillade den hel i ugnen. Det blev två ben på varje kyckling och hade man syskon som gillade ben fick man snällt nöja sig med ett. Det problemet hade inte jag, förrän min bror växte upp något, för min syster gillade bara det vita köttet. Förstår ni vilket lyckligt barn jag var?

Det där vet dagens barn knappt vad det betyder. Nuförtiden väljer man redan i affären vilken sorts del på kycklingen man vill ha och så köper man en hel påse med bara det. Det är såklart för att kycklingfilé blivit så stort och ben och vingar i stort sett ses som det överblivna.

Jag kommer precis ihåg känslan. Spänningen och förväntan som uppstod när kycklingen grillades i ugnen, hur lukterna sakta kom att sprida sig i hela huset och hur jag njöt, långt innan maten ens stod på bordet. Jag kommer också ihåg känslan av den goda kycklingen, skinnets krispighet och hur det rann ända ner på armbågarna av steksaften. Till kycklingen serverades chips. Only in sjuttiotalet, säger jag. Nuförtiden ses det bara som snacks, men då kunde man ha det till maten. Ibland gör vi så här hemma med. Barnen tycker att det är kul och lite exotiskt att få chips till maten och jag får barndomsflashbacks. Egentligen är det ju inte konstigare än att ha pommes, eller tacochips, men det känns konstigare.

Känns som att jag har skrivit om det här förut, men det gör ingenting. Ett ode till den grillade kycklingen tål att upprepas.

Nostalgi och kärleksförklaring

Jag och C på Gröna Lund 2007. Vår 30-årspresent till C. Hon älskar åkattraktioner, jag mår illa. Jag tog åksjuketabletter och sa "Jag åker det du vill åka" - den ultimata kärleksförklaringen (som tur var ville hon inte åka de allra hemskaste).

Jag satt ju som sagt och letade efter en gammal bild, som jag inte hittade. Undrar om det är ett ålderstecken, att man blir så där infernaliskt nostalgisk. Men Å vad kul det är att titta på gamla bilder. På sina barn, på folk man tycker om och på sina abrn tillsammans med folk man tycker om. Det finns ju vissa som man tycker alldeles extra mycket om. C är en sån person. Alltså blev det en liten kavalkad av bilder med världens bästa C (och någon på hennes sambo), helt utan kronologisk ordning, bara som de hamnade:

C och T har alltid haft en speciell relation.

T och G också, om jag tänker efter:

P var ju den första C fick uppleva som bebis, så det blev ju lite extra det med.

SMAKA!

C med en nyfödd P

Sen fick vi HELT OTROLIGT NOG barn med bara fyra månaders mellanrum. Det hade man väl aldrig kunnat tro? De två barnen är nu de bästa vänner de med. Det är såklart "Stor-R" jag pratar om.

Att du kom in i mitt liv och blev en sån bra vän är något jag tackar min lyckliga stjärna för ofta. Tack för att du finns!

Då och nu

Häromdagen såg S bilden ovan. Jag har gjort en inramad papperskopia på den, som jag har tänkt sätta upp någon gång, men än så länge ligger den i en hylla och samlar damm. I går ropade hon från balkongen: "NU kan du ta kort på mig Mamma". Samma bänk, samma hund och samma barn, men balkongen är en annan:

S i original

Vännen S pappa jobbar med böcker. Jag fick en hög (dessa plus en LasseMaja-bok). Nu ska här läsas.

I bland funderar jag på relationen man har till olika namn. Varför man väljer de namn man väljer, till sina barn bland annat. Ibland har man ju en mer uttalad anledning till varför man gillar ett namn. Anledningen till att jag alltid älskar S namn, är tex att en av mina barndomsvänner hette just så. Inte vilken barndomskompis som helst så klart, utan en av de där närmaste vännerna, som ligger nära i hjärta och hjärna hur lång tid man än är ifrån varandra.

Vi har haft kontakt sporadiskt genom åren. Just då, när S föddes träffades vi inte, men namnet fanns där och passade naturligtvis min dotter, som allra bäst. Strax efter började vi träffas allt oftare. Stor-S flyttade efter skilsmässa tillbaka till gatan, bredvid där vi bor. Hon jobbar även på skolan, där mina barn går och har haft T i musikdrama (det var hon som övertalade honom till en soloroll i det årets uppsättning). Intentionen att träffas mer ordentligt finns där hela tiden, men livet rullar på. Vi träffades för ett år sedan och firade våra fyrtioårsdagar och skulle såklart träffas snart igen. Det blev av i går. Vi har ju träffats ute lite då och då emellan och som sagt, det är en sån relation att man inte måste träffas varje dag, för att ha den kvar, men ÅÅÅÅÅ så trevligt när man ändå ser till att göra något av den.

R var "utsparkad", men barnen var hemma. Vi lagade mat, åt middag, drack vin och PRATADE! Långt längre än vi hade tänkt. Speciellt, som hon skulle upp och plugga körkortsteori i dag. Det är svårt att slita sig, när man äntligen får till det. Nu måste vi verkligen se till att det inte tar över ett år tills nästa gång.

En godnattsaga

Nu ska jag berätta en historia om en pojke.

På det sena 80-talet, var han ofta ute och roade sig på ortens lokala hak. Så även denna helgkväll. Men denna kväll var väldigt speciell, för plötsligt på dansgolvet föll ögonen på en flicka, som han tyckte såg ovanligt tilltalande ut. Han tog kontakt och de dansade hela kvällen. På natten följde han henne hem, till hennes föräldrars hus. Han fick sova på soffan, men det tog han med ro. Från den dagen var han nämligen Kär. De var tillsammans i några månader, tills hon plötsligt meddelade att det var slut, för hon ville ut och se mer av världen (läs Tystberga) och det fanns inte plats för honom i det livet.

Han sörjde ett litet tag, men hittade snart en ny flicka att dela sitt liv med. Det gick några år och pojken fick för sig att han behövde en hobby. Han gick med i Röda Korset och hamnade på en kursgård. När han satt utanför kursgården och väntade på att den första kursen skulle starta, skymdes plötsligt solen av någon. Där stod den första flickan. Hon skulle också gå kursen. Från den dagen var hans liv sig inte riktigt likt längre. De började umgås, som vänner, något annat gick ju inte, han var ju förlovad. Det blev en djup vänskap, med mycket prat och mycket umgänge.

Så gick åren. Förhållandet med flicka nummer två var över och en dag var det dags för ny kurs. Flicka nummer ett skulle också dit. Hon hade precis fyllt 25 år och han bestämde sig för att uppvakta henne med en present. En konsertbiljett och en pannkakslagg (fråga mig inte, men sådan var nu den pojken). Flickan blev mycket glad för presenterna - lite fundersam över att få en stekpanna, men sa ingenting. Hon hade heller aldrig hört talas om artisten, men det spelade ju mindre roll. Under helgen pratade de som vanligt mycket. Flickan, som börjat fundera över var denna vänskap skulle ta vägen egentligen, frågade om det var så att han kanske inte skulle behöva henne, när han inte hade ett förhållande att prata om, fick till svar att "Det skulle han alltid behöva, för han älskade ju henne". Då sa det KLICK i flickan. Det var ju SÅ det var, även för henne! Hon hade bara inte velat se det, för att bli kär i någon som var upptagen, kändes ju helt omöjligt. Några veckor senare var det dags för konsert. De gick dit som ett par och flickan misstänker fortfarande, att det var lite baktanke med de där konsertbiljetterna. Men vad bryr hon sig om det? Han fick ha hur mycket baktankar han ville, bara de gällde henne.

I år har det gått sjutton år och de två har numera fyra underbara ungar och en femrummare i förorten och i kväll har de varit på en minst lika underbar konsert med samma artist och en annan, som de inte kände till så bra innan och haft en alldeles magisk mysrysig kväll, tillsammans med en vän, som också var med den där första gången, för sjutton år sedan.

Det står lite mer om denna konsert här:

Svenskan

Whatsup sthlm

Fredagsmys och nostalgi

När det begav sig. Bilden är scannad ur mitt fotoalbum.

Geten skulle mjölkas två gånger om dagen och ingen fick komma nära - utom till slut jag, när jag vunnit hennes förtroende och visat att jag faktiskt visste hur man gjorde (det gjorde inte de, som var där veckorna innan). Katten är min egen.

Bilden hade jag som julkort det året och jag blir fortfarande omnämnd, som "hon med geten" av tjejgängets män, om de ska urskilja vem som är vem, när de pratar om oss (vi är många med samma namn i det gänget).

Innan jag blev en systembolagsarbetande fyrbarnsmamma i förorten, hade jag en helt annan inriktning på mitt liv. Jag var lantarbetare. Det var mitt liv och min dröm och jag stormtrivdes. På den tiden var jag även en föreningsmänniska av stora mått. Jag var medlem i någonting som heter JUF och som står för Jordbrukare Ungdomens Förbund. Så pass delaktig att jag faktiskt blev vice ordförande i Stockholmsditriktet. Detta förde mig till Rimbo och till kansliet där, som föreningen delade med Stockholms läns 4H. Genom detta fick jag kontakt med de som anordnade 4H:s sommarläger. De fattade tycke för mig och undrade om inte jag ville vara ansvarig för deras "öppna" sommarläger. Stockholms läns 4H hyrde på den tiden en gård i Dalarna, som heter Polacktorp. Dit skickade man djuren från de 4H gårdar, som hade sommarstängt, samt lite andra djur. Sedan fick 4H-klubbarna ha sina sommarläger där i stället.

Fyra veckor varje sommar hade man då "öppna" veckor, som vem som helst kunde åka på, även de som inte brukade hålla till på någon 4H-gård i vanliga fall. Som ansvarig fick jag också den stora äran att handplocka mina hjälpledare. Egentligen en omskrivning för att de inte hade några egna och inte orkade leta. Jag frågade runt på lantbruksskolan, där jag själv hade gått och även jobbat ett tag med fritidsverksamheten och fick napp från en tjej. Sedan skulle jag få med mig dottern till en av dem som jobbade på kansliet, V och även hennes kusin. Kommer faktiskt inte ihåg om jag hade några fler. Jag kommer inte ihåg så mycket från det året alls, mer än att det var tillräckligt kul, för att jag skulle ta mig ann det året efter också. Mina medhjälpare hade dock annat för sig det året. Jag behövde alltså nyaledare. Min mamma föreslog storasystern till den tjej, som min syster jobbat som barnflicka åt. En hästtjej, som gillade djur. Jag kom i håg henne som en tyst tioåring. Jag hade följt med min syster till Skansen, med henne och hennes syster en gång. Men okej, jag frågade och hon ville med. Hämtade upp henne med bilen och fick i stället möta en allt annat än tyst tonåring. Hon pratade oavbrutet hela resan upp och jag tänkte att vad tusan har jag givit mig in på? Den sommaren blev fantastisk och vi kom varandra längre in på livet, än man kanske gör med någon annars. Året efter åkte vi upp igen och fick sällskap av V. Den sommaren blev alldeles underbar och vi tre blev "järngänget" på gården i två år. Det sista året fanns för övrigt min R och V:s H med i bilden, som pojkvänner, som tittade upp på helgerna och de var även med hela sista veckan, som lite av hjälpledare. Känns lite kul att vi i båda paren håller ihop fortfarande. Vi gick igenom mycket tillsammans de somrarna och det är en vänskap som håller i sig än, även om vi inte träffas så ofta. Men igår gjorde vi det - ÄNTLIGEN.

Trots att jag känt mig lite halvkrasslig de senaste dagarna och framförallt i går på jobbet, så var jag ju bara tvungen att gå på middagen igår. Så himla kul att träffa dem, prata om både nytt och gammalt och bara trivas i varandras sällskap. Numera har vi barn allihop och är vuxna och förståndiga (eller hur?), men att det gått 16 år sedan våra sommarbravader, känns helt otroligt. T bor dessutom bara någon gård ifrån mig, våra barn går på samma dagis, så vi stöter på varandra å det hastigaste då och då, men inte så att vi riktigt umgås, men DET gjorde vi igår.

Tack T och V, för en underbar kväll och för att ni finns i mitt liv.

Ode till den grillade kycklingen

När jag var liten fanns det ingenting som jag gillade så mycket, som grillad kyckling. Grillad kyckling var fredagsmat och det åts med chips. Inte några lite halvnyttiga majschips, utan flottiga potatischips. Gärna grill-, eller det som jag numera vet heter vickningschips. Räfflade skulle de vara i alla fall. När mina barn fick höra om dessa våra fredagsorgier, fick de en smärre chock "Chips till maten?" Ja så underbara föräldrar hade JAG (inte mina barn uppenbarligen, att de får chips allt som oftast i alla fall räknades tydligen inte).

Den grillade kycklingen, som jag minns den, är mer än bara den där underbara smaken och gnagandet av ben, saften som alltid rann ända ner till armbågarna (hur åt jag egentligen?) och skinnet som jag sparade till sist. Det är hela tillagningsprocessen, när mamma penslade och kryddade kycklingen. Hur den hamnade i ugnen och de GUDOMLIGA dofter, som spred sig därifrån. Att komma hem, när kycklingen redan var klar, var liksom bara halva njutningen. Jag satt där med näsan vid ugnsluckan och såg hur skinnet blev alldeles gyllene krispigt och sög i mig av hela proceduren.

Av mina egna barn har jag fått ett som är som jag var då. Inte bara i det att han gillar kyckling, utan i allt vad det gäller just matbiten. Det där med att bli alldeles bedrövad om det serveras korv till barnen och gott kött till de vuxna (Mamma smög alltid till mig sin bit på fester - gullemamma) och i att älska när maten är vällagad och gärna serverad med en god sås (fast såsgenen kommer nog lite från fadern i familjen med)

Jag grillar kyckling alldeles för sällan (varför vet jag inte, det blir så lätt annan mat nuförtiden och kycklingen säljs mest i färdigstyckade bitar). I går panikköpte jag en färdiggrillad, för jag trodde att barnen skulle ha matsäck med sig på friluftsdagen, men det skulle de inte. I stället fick de kyckling till middag, när de kom hem. De blev överlyckliga. Nästa gång ska de få hemgrillad och sitta vid spisen med näsan i öppningen. Jag ska inte ens förskräcka mig över om grillsaften rinner ända ner på armbågarna på dem...

Smal kille med långt ljust hår

Som en liten följetong till inlägget i går med bilden på en ung R, måste jag bara berätta om en händelse, som utspelade sig för ett par år sedan. Jag skulle hålla i en ölprovningen nere hos grannen. Hon hade i sin tur bjudit in sina vänner, varav en är uppvuxen i samma område, som R, men de hade inte träffats sedan dess. R var inte där, när hon och hennes man kom och hon försökte komma på vem R skulle kunna vara i sitt minnes dunkla vrår:

"En smal kille med långt ljust hår?" sa hon.

"Hrm. Ja, det kanske kan stämma, sa jag"

Grannen fnittrade lite. Sen kom min man.

"Hej, det är jag som är R"

"Nej, dig känner jag inte alls igen" sa tjejen.

"Ja, men jag känner igen dig i alla fall." Och efter lite snack kom de ju fram till att det var rätt kille hon mindes. Det hade ju bara hänt en hel del sedan dess:

The love of my life

VA!? Har T börjat röka?

Nä, det är ju en ung R. Jag tror att han tycker att han ser ut lite som Johnny Cash, eller någon annan rockrebell.

Men han hade ju skjorta på den tiden! Och hår. Vad hände sen?

Han slutade ju röka i alla fall och det var ju tur.

(Det var en gammal kompis som poppade upp ur dimman och skickade bilden)

Nostalgisk hemmadag.

Här har Hunden spenderat dagen, till S´ förtret. Hon har gått fram och snosat på öronen och sagt "Den e inte blöt", minst 100 ggr. Snart är den nog inte det längre.

Eftersom vi inte kunde gå någonstans med S blev det en hemmadag. Killarna fick dispans och spelade lite TV-spel (endast helger annars). S ville mest sitta i mitt knä, eller framför TV:n. Själv har jag hängivit mig åt nostalgi. Först satt jag på vår hemsida och tittade på gamla filmer och min fotodagbok, som jag körde, innan jag kom igång med att blogga. Fick blodad tand och ville se ännu äldre saker. Letade fram vår videokamera. Den fick vi av mamma, när hon flyttade norrut. Första sommaren filmade vi i stort sett HELA tiden. Andra sommaren med. Sen har det blivit lite mer glest. Vad SMÅ barnen var! Speciellt P ser man det ju på. Han är bara 2.5 på första filmen. Står och mimar med de andra killarna i bara blöjan till Elvis-låtar mm. Om jag visste hur man fick in filmerna i datorn kunde ni ju fått se lite, men det vet jag inte ;) Ni får nöja er med en film på en liten S, som jag tagit med vanliga kameran och jämföra den med på densamma, från i dag (inklusive gnällröst).

Arvet från barndomen

Det finns vissa saker man bär med sig från sin barndom. Som matkulturen tillexempel. Man kan försöka kliva vidare med nyriven parmesanost och pesto, soltorkade tomater och haloumi och korvar med namn man inte kan uttala. Och visst, vi gör allt det där i vår familj med, även om vi ibland är lite segare i utvecklingen än många andra. MEN! Vissa saker finns liksom bara kvar, från tidevarvet då allt var festligt med en ananasskiva, eller med en tandpetare i. När man antingen åt grillad kyckling med chips (mina barn häpnar), eller biff med bearnaisesås på fredagskvällen. Från denna tid i mitt liv kommer Småmackorna. Denna kulinariska läckerhet! Jag vet inte om det var något allmänt, eller bara min mamma som gjorde de mer kända snittarna till något eget, men jag minns fortfarande Småmackorna med stor glädje och har således infört dem i mitt hem. Ibland som ingrediens i mysfrukostar, men också som tillbehör på plockbordet. För vi älskar plockbord i det här hemmet. I kväll blir det småmackor, kycklingvingar, samt oliver, grönsaksplock mm. Ett perfekt sätt att bli av med bröd som håller på att förfaras och speciellt som köttfärsen vi egentligen skulle gjort middag på hade förvandlats till grå illaluktande hjärnsubstans. Vi som har sagt att vi inte ska handla köttfärs på ICA Maxi, hade gjort det igen. Det GÅR INTE! De där datumen håller aldrig vad de lovar. Nåja, ungarna gillar småmackor bättre än biffar, så de blir ju nöjda i alla fall.

Vad har NI tagit med er från er barndom, eller inte tagit med er men minns?

Porrfilm

Nu fick jag kanske er uppmärksamhet i alla fall. Och NEJ jag har inte förfallit. Är samma gamla tråkiga osexiga dammråtta som alltid. Men det beskriver bra den känsla av pinsamhet jag hade, när jag beställde och hämtade ut en usel film, av äldre snitt. Pinsamt för att det fick mig att tänka på den patetiska tonåring jag var, som faktiskt ÄLSKADE den filmen. Detta BARA för att hunken från "Den Blå Lagunen" Christoffer Atkins var med i den.

Undrar om det fanns fler än jag och mina kompisar som överhuvudtaget såg denna film och om de andra såg den - undrar om de faktisk MINNS den? Vi såg den, insåg att den var skit och var HELT FÖRLORADE! Köpte skivan och klippte ut alla klipp vi hittade till våra samlingar. Jag kan varenda ton i alla sångerna. SÅ välbekant att se den, fast jag inte riktigt mndes alla scener måste jag erkänna. Perfekt att slappa till när man är lite halvdassig, som jag är idag. Nästan så man blev lite sådär ungdomskär igen. En del var verkligen sådär patetiskt uselt och fånigt, medan annat faktiskt var bättre än jag minns. Om musiken är bra, eller inte kan jag helt enkelt inte avgöra - den är för starkt ankrad i mitt nostalgiska, minne.