När hissen går ända upp - eller inte

När Pappa R kom hem från jobbet, blev han mött av sin enda dotter, som hoppade upp i famnen för att välkomna honom hem. Pappa R ville såklart höra lite om vad hon hade gjort under dagen. "Vi var på sjukhuset". "Jaha - vad gjorde ni där då?" "Åkte hiss"
"HRM" släppte jag ur mig och började prata om något annat.
För sanningen är att visst åkte vi hiss. En annan sanning är att vi inte BEHÖVDE åka hiss.
Det gick till som så att jag rusade in på sjukhuset. Egentligen inte i sista sekund, men jag visste inte riktigt var vi skulle och ville ha tid på mig. Det var ju tur. Eftersom jag slängde en snabb titt på informationstavlan "Plan två" och rusade mot hissarna. En hiss var precis på väg upp, men den snälle mannen i hissen stoppade foten emellan och släppte in oss. Jag tryckte på tvåan och gav hissens infotavla en extra titt. Jodå, där fanns "logoped" på tvåan. Men knappen hade slocknat. Jag tryckte igen. "hum" hördes lite försynt från mannen i hissen. Ungefär samtidigt kopplade jag "Ääää, tvåan är där jag kom ifrån" sa jag generat. "Jo, jag undrade varför du tryckte på den". Jag skrattade lite "Ja, vi får väl följa med dig då".
Han skulle naturligtvis ändå upp. Så vi fick ett litet hissäventyr. Hissen gick ända upp på sjukhuset, men inte hos mig.

Silvia-vinkningen:

Jag var precis inne hos Ullet , som ni förövrigt måste läsa, om ni inte har gjort det innan, för roligare, härligare skribent får man leta efter. Hennes inlägg i dag innehöll bland annat en episod, som krävde en Silvia-vinkning. Silviavinkningen kan till exempel vara bra i såna där situationer då man känner att folk stirrar, för att man är i ett underligt läge, man tar liksom udden av stirrandet. Det fick mig att tänka på när jag använde mig av silviavinkningen i just ett sånt läge. Jag och vännen C testade Täby centrum. För de som inte har varit där, kan jag berätta att de har förvånansvärt små hissar, men väldigt tjusiga. De hänger liksom utanpå och är egentligen bara en enda glaskupa. Vi skulle från den ena våningen till den andra, men eftersom vi hade barnvagnar blev det hiss. Precis som vi skulle trycka iväg hissen kom ett äldre par, medelst kundvagn och ville med. Vi är ju vänliga själar, så vi tryckte upp oss mot väggen/fönstret med våra vagnar i onaturliga poser, så att det trevliga paret skulle få plats. Precis när dörrarna gått igen och vi åkt en halv meter släcktes hela Täby centrum ned. Strömavbrott. Där stod vi, några meter ovanför gågatan, tryckta mot rutan, som något slags pantomimfigurer, oförmögna att flytta oss ens en millimeter - utstirrade av alla som gick förbi. DÅ använde jag silvia-vinkningen.

Ibland undrar jag om det var den överfulla hissen, som orsakade strömkollapsen

Totaldissning

Ja det är sannerligen inte lätt att ta emot komplimanger alla gånger. Jag själv är urusel på det, speciellt som jag inte ens fattar att det är en komplimang, eller kanske till och med ett försök till flirt. Det är tur man inte är "ute på marknaden":

En man jag träffade på via yrket, ej kund: "Å, så du heter A. Ett vackert namn, det hette min första kärlek"

Jag: "Ja, det finns verkligen i alla generationer"

Tog några sekunder för mycket för mig att komma på hur det lät. Försökte släta över med:
"Jaa, alltså inte för att jag tycker att vi tillhör olika generationer, men det finns verkligen i alla åldrar, menar jag"
Äsch. Det var försent och för ihåligt och alldeles för mycket överslätning och han fick åka därifrån och känna sig VÄLDIGT gammal - Jag menar även om man inte är intresserad så kan man väl bjuda på att någon får känna sig lite flirtig ibland, men inte jag alltså... ;)

Hittills är allting strålande

Jag tänkte att det är bäst att jag skriver det nu, när allt är så bra och mysigt. Jag och S tog en promenad till centrum för att klippa hennes ostyriga hår. Numera en välkammad (hm) page. Blått i håret skulle hon ha - såklart. Fick hjärtsnurp när jag skulle betala, för plånboken var borta. Frisören var snäll och sa att det var okej att komma in senare. På väg därifrån kom jag på att den låg i R:s jacka, för jag lånade den, när vi rusade ut till Glassbilen igår. Skönt att jag kom på var den var i alla fall. Gick in på jobbet och lånade pengar av snälla jobbarkompisen och gick och betalade. Är hellre skyldig en kompis till i morgon, än en okänd frisör. Sen promenerade vi hem och åt pannkakor. Okej, min dotters bordsskick har en del övrigt att önska, men vi kämpar på och visar vad gaffeln används till. Oftast använder hon den, men ibland tar "Kan själv-genen" överhanden.

Ooops I did it again...

Ooooärjaglitetidignuigen?

För andra gången på inte allt för lång tid var jag för tidig på jobbet. Vad är det med mig och scheman egentligen? På kursen pratade vi om olika personlighetstyper. Jag sällade mig till en sort, som bland annat utmärker sig av att inte läsa manualer, utan hellre testar sig fram. Kör lite samma stil med scheman tydligen. Ursäktar mig med att om jag nu bara ska jobba två dagar på en vecka, så borde jag väl rimligen jobba hela de två dagarna? Hur ska annars mina timmar gå ihop? Nåväl, det är väl inte mitt problem kanske. Jag har ju inte lagt ut schemat. Bara gjort grunderna till det. Rättare sagt grunderna till det nya schemat som kommer nu. Orsaken till att det är lite konstigt precis den här veckan. Får väl hoppas att jag lyckas följa det sen i alla fall, när jag nu får som jag önskat och alla gick med på det.

Jag fick i alla fall låna en cykel, så nu sitter jag här med en kopp kaffe och hinner läsa lite bloggar innan jobbet. S har jag redan kämpat till dagis, trött som en gnu. Får se det som att nu kommer hon i alla fall inte ha problem att somna ikväll och kanske lättare komma upp i morgon bitti, för DÅ börjar jag i alla fall tidigt. Det har jag kollat ordentligt.

Musikminnen

Jag vet att många ser tillbaka på sin barndoms idoler, med lite pinsamhetskänslor, typ "gillade jag det där". Det gäller inte mig. Jag ÄLSKAR fortfarande samma musik, som då. Däremot är det en annan anledning till de blandade känslorna. Det känns liksom inte rätt att få positiva vibbar när MJ drar loss i sina värsta hits. Hela han har blivit något fult genom alla historier. Så när någon i går satte på en skiva med "Billy Jean" och andra godingar, var det nästan så jag fick gömma mig bakom pallarna på lagret och vicka loss lite. Önskar att musiken kunde få stå helt för sig själv och att man kunde strunta i att blanda in personen bakom. Personen som jag TAPETSERADE väggarna med i mitt internatrum 1984. DET kan däremot kännas lite tonårspinigt, inte för att han blivit som han blev, utan över att även jag varit så där tonårsförälskad i en idol. Men musiken som sagt. DEN håller än!

Kärlekstörstande kassörska

Det finns vissa situationer jag brukar försöka undvika, men ibland är man inte lika vaken. I går var jag lite off, tydligen:

En man skulle betala 466 kronor och lämnade en 500-lapp.

Jag slog in 500 kronor direkt. Då stod det alltså "Åter 34 kronor" i displayen som kunden ser.

- "Å fyra kronor, det har jag", sa mannen och började gräva.

- "Nej, jag vill ha sex"

Han tittade förvirrat på mig och lade envist fram sina fyra kronor.

- "Nej, det är sex jag vill ha", sa jag och log.

Hörde ett fniss från kunden bakom och insåg precis vad jag hade sagt. Rodnade lite lätt och "Hrm, en krona kan jag ta"... Kunden var lite lätt förvirrad fortfarande, men gav mig en krona och nöjde sig med växeln han fick.