
Min duktiga kille, bakom ett berg av pommes - klart han skulle ha det efter simningen.
Jag är förstås alltid stolt över mina barn. Stolt, glad och tacksam över att ha fått så fina ungar. Men det kommer tillfällen och ögonblick då man blir så där extra stolt. För mig är det verkligen något extra, när de kämpar mot sina egna svårigheter och rädslor. Visst är ett MVG jättekul, men ett G man kämpat sig till med blod svett och tårar, är ju rent fantastiskt, om ni förstår hur jag menar. Så långt, som till att kämpa för godkänt i olika ämnen, har ju inte P kommit, men han kämpar på med en massa andra saker, som läsningen och även sin rädsla för vatten.
Som ett tecken råkade jag igår hitta nedanstående papper från skolan. Det är ungefär ett år gammalt. Jag minns hur det var, när vi var i simhallen. Han hängde runt kanten och drog sig fram, utan att släppa. Knappt han vågade hänga på mig. Efter det har vi gått och simmat/lekt ett antal gånger och han har sakta vågat släppa kanten i alla fall. Under loven har han gått på simträning och även varit med skolan någon gång.
I dag gick han och jag till simhallen själva. Alla andra hade annat för sig och jag undrade vad han ville hitta på. Simhallen blev önskemålet.
Å vad det hade hänt grejer. Han simmade och simmade. Är inte rädd för att få vatten över huvudet och var som ett helt annat barn. Han vågar inte riktigt flyta på rygg, men det kommer nog det med. Att se pappret igår, var en bra påminnelse om hur det var och att se honom idag var verkligen helt fantastiskt.


























































