Jag har ju pratat tidigare om hur jag fascineras över det här med barnens olikheter. Ibland blir det så mycket mer uppenbart än annars. Som när man ska äta med pinnar till exempel. De mellanstora bröderna har inte riktigt fått kläm på hur man gör. "Hur göööör man mamma?" säger de med gnällig röst. Jag försöker visa. De gör helt annorlunda. Varken tittar, eller lyssnar på mina förklaringar - och bryter ihop för att det inte fungerar. Bredvid sitter lillasyster. Hon varken tittar, eller lyssnar hon heller, men hon äter och äter och äter och när det inte fungerar med pinnarna, så testar hon andra sätt. Vår lille överlevare:
