Vår Ruset 2011

Ibland vänder elände till lycka. I går strax före halv sex stod jag i köket för att förbereda lite mat. Jag var ombytt och klar och tyckte jag var ute i GOD tid. Då ringde kompisen AD på min mobil. Oj, vad vill hon tänkte jag, men i precis samma sekund som hon började prata insåg jag att "@xx%&" jag var en hel timme fel ute, eller exakt då började det sjunka in i min hjärna att jag helt enkelt var helt lost och fel ute. Jag hade ju haft hela dagen på mig att förbereda och se till att vara i tid, så det var inte något sånt. Jag var på nåt vis låst vid den tid då det var dags för T att dra iväg på sin springträning.

Vet inte riktigt vad jag sa, mer än "Åk du, jag kommer". Då klev min gullige man in i handlingen. Slängde i sig sin mat och skjutsade helt enkelt sin virrpanna till fru. Helt utan förebråelser eller frågor om "Varför ända in i..." Det är mycket nu och han är minst lika snurrig själv, så jag tror att han förstod helt enkelt. Framförallt förstod han nog hur viktigt det var för mig att få komma dit, mitt i allt snurr.

När han släppte av mig öppnade sig himlen i en femminuters-skur. Lagom för att man skulle hinna tänka "Å nej". MEN så vände det. Solen glimrade mellan molntussar och det var uppehåll, även om det inte var så varmt. Vi var 6 livbojar som lyckats slita oss från vardagens uppgifter denna tisdag. Och Å vad jag njöt! Av allt folk (34000), som hade samma mål (om än olika takt) av pulsen och rörelsen, av promenaden med AD och av stunden med picknick efteråt, när det började skymma och bli kallt. Vi sa det jag och AD att det var ju inte så stor skillnad egentligen. Vi brukar ju gå ihop varje tisdag, precis lika långt och då har vi ju plats att sträcka ut på stegen som vi vill. Men ändå - så trevligt och värt det. Vi missade dessutom vår grupp och hamnade i lunka, men det var okej. Jag hade ont i min halgus valgus så det var kanske bra. De andra tjejerna sprang. Heja dem! Jag är så nöjd med att gå. Det är ju det som är det fina med Vår Ruset; man kan ta den takt som passar en.

Uppvärmning. Det är magiskt att se alla 34000 röra sig i en böljande rörelse. Jag som inte gillar trängsel i vanliga fall trivs totalt.

AW sprang fortast av oss alla.

P sprang hela vägen - hurra för henne. Bland killarna från högstadiet är hon känd som snygg-P, det syns väl.

MB sprang också hela vägen OCH cyklade dit från Spånga!

L, som också sprang. Coola tjejer!

AD i nya snygga glasögon, min promenadkompis.

In person

Inför vårruset

En liten del av livbojarna

Det blir inte mycket träning just nu. Inte mycket träning alls. Jag har liksom inte orkat. Men varje tisdag de senaste veckorna har jag i alla fall gått spåret, medan fotbollskillarna springer. I dag fick jag sällskap av inte mindre än två av mina älskade "livbojar". Vi har ju lyckats med konststycket att få killar samma år, som dessutom spelar fotboll och numera i samma lag.

Om två veckor är det dags för Vårruset. Vi har anmält oss i grupp i år igen. Några går och några springer. Vi tre håller oss till att gå, men det känns som att vi kommer att välja "gå snabbt" för inte var det nåt lunkande i spåret i kväll inte! Snabbt marscherande på både ben och munnar. Precis vad den här kroppen och själen behövde just nu.

Livbojarna

Livbojar

Livbojarna är en grupp av åtta underbara kvinnor, som jag har äran att kalla mina vänner. Det är tjejer som lärt känna varandra genom livet. En del av dem har jag känt sedan sandlådan, eller skolan, de träffad i sin tur andra på gymnasiet och så började de ha träffar. Lite senare blev jag tillfrågad om jag ville vara med. I början var det mest lite småtrevligt, medan det numera kan räknas till ett av de starkare behoven i livet att få träffas.

Vi pratar om allt från stort till smått och från trams till allvar. När delar av livet känns tungt, så finns vi där och stöttar varandra. Till vardags ibland i långa mailkonversationer, eller som igår på en tjejträff. Träffen igår var speciell. P, som har en förmåga att fly landet och bosätta sig på de mest avlägsna platser (som Shanghai och Sydney) har äntligen bestämt sig för att landa (ett tag?) i Sverige och dessutom kunde precis ALLA komma. Det var helt underbart. I dag är jag fylld med livbojeenergi.

Tack mina underbara vänner!

Tjejhelg

Det är inte lätt att fånga mysighet på bild. Men ÅÅÅÅ vad mysigt jag har haft det. Efter en lördag på jobbet, där jag smet iväg så snabbt som bara möjligt, blev jag upphämtad av maken och skjutsad till vännen P:s sommarhus på Bullandö. Jag hade tänkt åka kommunalt, men ett visst bröllop gjorde ju att det var lite svårframkomligt i stan.

De andra tjejerna hade ju samlats långt tidigare och satt framför TV:n när jag kom. Jag är väl inte så där väldigt intresserad av kungligheter, men hörde själv vigseln på radio i bilen. Så gulligt att man hörde Victoria viska "Du kan ta buketten nu", till en av brudnäbbarna, när de skulle växla ringar. Resten undgick jag inte heller, eftersom TV:n var på hela kvällen och lite kul var det ju att trots allt se det hela.

Vi satt dock inte vid TV:n hela tiden. Lite mat hann vi med. Det var hotpot enligt tradition. Mycket gott och fräscht (man kokar maten direkt på bordet i smakrik buljong). Sen har vi såklart pratat, pratat, pratat.

Dagen idag mötte oss med solsken och några hoppade till och med i poolen. Vi andra satt bara bredvid och njöt av att prata ännu mer och känna solen värma:

P fixar hotpot

Denna ställningen letade vi alla femton varv runt huset efter och så visade det sig att man skulle vända den upp och ner och där var den! Nedan har jag försökt fånga alla på bild. Det var inte det lättaste:

Frukost i solen

Poolbad

När jag kom hem hade T kommit från sin cup i Örebro. Nöjd och glad, men ganska trött. I morgon börjar fotbollslägret, men då bara dagläger, som tur var.

R var ute i parken med barnen. Jag gick ut med fika och blev kvar en stund, men nu har vi gått in. Finns en hel del att tvätta igenom och så behöver vi samla ihop oss inför veckan. Det är (såklart) en hektisk vecka på jobbet som stundar.

Vårruset

Livbojarna

Vilken otroligt trevlig tillställning vårruset är!

19000 tjejer, som springer/joggar/lunkar/strosar in våren. En riktig folkfest helt enkelt. Speciellt trevligt, när vädret är så tilltalande, som det var igår. Vi samlades sju stycken livbojar (L blev tyvärr dålig). Tre stycken joggade och vi andra tog lunka-spåret och fick både motion och en pratstund. Efteråt var det picknick i gröngräset och ännu mer prat. Jag började frysa, men vi satt rätt bra till. Fick tag i en tröja och byxor för 150 i reebook-tältet.

Min egen personliga höjdpunkt var annars att springa in i en gammal väldigt god vän, som jag tappat kontakten med. E-mailadresser utbyttes i all hast, så jag hoppas att vi kommer att höras lite nu. Vissa saknar man mer än andra.

Bilden till höger, på kvällens konferencier,

har jag snott från en av tjejerna.

Tjejerna

Uppvärmning

I spåret

Efteråt, det bästa av allt - picknick

Livbojarna

En liten tjej på väg till övernattning hos x-grannen K. Redan när hon vaknade började hon tjata om att hon ville gå. Rapporter visar att hon har haft det precis så mysigt som hon trodde.

Vi är ett gäng tjejer, som träffas några gånger om året, hemma hos varandra. Några har jag känt sedan jag var liten och några har jag lärt känna på äldre dar, genom att de är gymnasiekompisar, med mina vänner. När vi träffas är det både skratt och allvar. Man kan prata om både högt och lågt och framförallt kan man stötta varandra och man kan ventilera sånt som känns tufft. Vi brukar säga att vi är varandras livbojar, när vattenytan känns tuff att hålla sig ovanför.

I går var det min tur att ha dess underbara tjejer innanför mina väggar. Inte alla då. En hade annat för sig och en bor i Australien, men till nästa tjejträff, som är den årliga övernattningshelgen, då är hon med!

I går var egentligen min jobblördag, men snälla S på jobbet, tog den åt mig. Tur det. Annars vet jag inte om jag hade släppt in någon alls i mitt hem. Nu hann jag både åka och handla och fixa till hemmet ordentligt och även ha en liten stund för mig själv. De nya sofföverdragen, som jag köpte för ett tag sedan fick sin premiär:

Däremot var jag såklart inte klar med allt i matväg, när de kom. Men det spelade liksom ingen roll, för man pratar ju lika bra i köket, som någon annanstans och Å vad det pratades denna kväll och Å vad jag är glad att ha dessa tjejer i mitt liv:

Bubbel på balkongen. Vi kom dit till slut i alla fall, även om vi höll på att fastna i köket. Det är svårt att förflytta sig, när man har så mycket att prata om.

Vi hann med lite pyssel också. Den 1 juni ska vi gå/springa Vårruset tillsammans och vi hade bestämt oss för att ha tröjor, som matchade. Det var lite trögt i början, men sedan lossnade det och alla visade sig vara oerhört kreativa. Resultat kommer längre ner.

Vi gjorde avbrott för lite matintag. "Du kan ju inte ta kort, när vi ser ut så här". Kan jag inte? Är väl gulligt med 40+ mammor med haklapp.

Några av tröjorna:

Kvällen avslutades på balkongen med det obligatoriska smågodiset. Det var min man som fick äran att plocka ihop det vid morgonens handling. Två såna här "skålar" blev det, men det var "bara" en som gick åt.

TACK livbojarna, för en underbar kväll och för att ni finns i mitt liv. Och TACK grannen K, som tagit sig ann mina tre yngsta, med sängplats och stora famnen. Det var guld värt att inte ha några barn här.