Laddat och klart.

Inför 3-årsfirande i morgon.
Oj, det blev visst en skaplig hög presenter trots allt. Släkten i norr har ju bidragit med sitt också. En liten tävling inför morgondagen. Vad är det i paket längst ner? Får se om någon hinner pricka rätt...

Mina mattesnillen

När mellanstorebror hjälper lillestorebror med läxorna är det så ögonen tåras på Dammråttan. Han är så gullig och tålmodig (vilket han inte alltid är annars, speciellt inte med P). Att han sen har pushat sin lillebror med svåra mattetal sen treårsåldern gör nog sitt till att lillestorebror faktiskt kan alla siffror, plus och minus och lite gånger, medan bokstäverna inte alls vill fastna. Det kommer nog det med. Bara han finner det tillräckligt intressant. Han väljer ju trots allt ABC-böckerna varje kväll. De med ett alfabetståg i början och slutet. Sen vill han testa med bokstäverna. Kan dem omhan får säga dem i "ramsa", men inte var för sig. Jo, de han kan koppla till våra namn. Sen ljudar han namnet och hittar bokstaven. Alla sätt är bra, utom de dåliga...

Det blir sällan som man tänkt sig

Men oftast rätt okej ändå. Skulle man kunna säga. Kalaset startade bra. R for iväg med de stora grabbarna. De lite yngre ramlade in. De flesta lämnades av syskon (hade folk läst min blogg eller?). De dök in i ett av rummen och började öppna paket/leka med det som var i. Då ringde R: "Drop-intiden är fullbokad, de kan inte spela nu".. Vaddå drop-in tid. De hade ändrat, men inte på hemsidan - vad bra!! *dryper av ironi*

R kom alltså hem igen med 6 stycken relativt besvikna barn i åldrarna 9-14 år. Efter ett VÄLDIGT dividerande om de skulle åka till stan, eller gå senare i kväll, eller kanske eventuellt på tisdag kväll, kom vi tillslut fram till att det får bli på höstlovet och så gick de ner till centrum och åt hamburgare i stället. R åkte och köpte kinamaten till P:s kalas. Dukade fram och bjöd in barnen "Jag gillar inte kinamat" Oj, vad synd. Vill du han macka?" Näe, det ville han inte.Tog en friterad kyckling i alla fall. Var väl ingen som åt så där värst mycket, mer än P då, som fick sin favoritmat och det var ju trots allt hans kalas.
Nu var klockan helt plötsligt JÄTTEMYCKET och jag skulle ju baka muffins med.

Som tur var mitt i alltihopa så lekte de fem "småkillarna" väldigt bra och märkte nog knappt kaoset runt omkring dem.
Muffinsen blev klara:

Monstermuffins

Sen körde de tre äldsta grabbarna mörkermonster med godisutdelning i badrummet. Riktigt lyckat, så det var väl tur att de var hemma trots allt.





S fick också gå in till mörkermonstret. Fast då körde de en snällare variant.

Snart ska jag bli upphämtad för tjejträffande. Ska bli trevligt, men hu vad jag är trött...

Kalasdag

I dag kommer det fint folk på besök. Fint folk, som i folk som vi inte känner. Och nånstans i bakhuvudet inbillar jag mig nog ändå att de ska bedöma och döma mitt hem och tycka att "Fy så trångt och stökigt de bor, kan mitt barn verkligen släppas in i det här råttboet" Självklart VET jag att det antagligen inte är så och OM det är så, så borde jag verkligen inte bry mig. Ändå kan jag aldrig låta bli att tycka att det är lite jobbigt när folk ska se mitt hem. Kan faktiskt inte riktigt förstå varför just detta är så jobbigt för mig. Jag som gladeligen kan traska till dagis, eller affären osminkad med rufsfrisyr och mjukisbrallor. Till jobbet med för den delen, så mitt eget förfall kan jag tydligen med att visa upp i offentligheten, men inte hemmet för utomstående. Som min goa mamma skrev i en kommentar, så hemskt är det väl inte - och nej, det är det ju inte. Vi trivs ju ändå här. I röran och oordningen. Så varför ska jag vara så himla rädd för att det inte ska duga åt andra? Dessutom lär de väl bara släppa av sina telningar i dörren och barnen, de lär väl inte bry sig? Jag VET att jag är löjlig, men ibland är det skönt att få ur sig sina nojjor. De blir liksom ännu löjligara när man plockar fram dem och tittar på dem.

Det är alltså P, som ska ha 7-årskalas i dag. Klockan 12 kommer fyra kompisar på lunch. Kinamat är beställd. Sen ska det bli muffins. Monstermuffins. Bildbevis kommer senare. Och så ska det bli fiskdamm, har han sagt. Om jag orkar kanske det blir skattjakt i stället, men de kan ju inte läsa, så det går ju inte med ledtrådar... hm.. Stora killarna ska också ha kalas. Fjolårets och årets i klump. De ska gå på laserdome med två kompisar var. Sedan kommer de hem och äter våfflor, har jag lovat.

Själv ska jag på tjejträff i kväll. Har varit vaken halva natten med astma, efter att ha storstädat barnrum i gårkväll, så vi får se hur bra pigg jag är då,men det ska bli så kul, så jag överlever nog. Har ju långhelg och är ledig till och med tisdag, så jag ska nog överleva :)

Ibland är det liksom bara meningen

Såna där småsaker, som bara "blir". Som när I tittade på sin mobil i lördags och insåg att jag behövde hennes hjälp. I, som i stort sett aldrig kollar sin mobil och helt plötsligt fick för sig att den hade ringt (fast det bara var ett sms och det hade kommit en lång stund tidigare). Och som när jag fick sms från C i måndags. PRECIS samtidigt som jag satt där för att skicka ett sms till hennes sambo, för att jag bara inte stod ut i ovisshet om hur förlssningen hade avlöpt. I timmar hade jag haft ont i magen och undrat, men väntade tills sista kunden gick ut genom dörren och sedan tog jag fram telefonen och skrev. Och DÅ surrade telefonen till och jag fick mitt efterlängtade meddelande och satt såklart där i kassan och bara grät av glädje över att allt gått bra och av att veta att hon nu låg där med en bebis i famnen. Det har varit fler såna exempel på sistonde. Jag VET att man inte ska tänka att det är meningen. För det skulle ju betyda att alla de där gångerna när det inte funkar lika bra, INTE är meningen och så kan det väl inte vara? Men flyt är det väl i alla fall? Och ibland har man mer än vanligt. I dag när jag varit med S till doktorn, så visade det sig till exempel att dagisgruppen var på bio i centrum, precis i lagom tid till att vi kom ifrån sjukhuset och jag slapp gå denna långa vägen till dagis och kom i tid till jobbet.

Ett substitut

Höstfixat på balkongen:

Jag erkänner: Min balkong är en ersättning för det hem jag aldrig orkar fixa. En punkt, en lagom stor yta att orka hålla ordning på. Tänk om man kunde bjuda in folk direkt till balkongen. Kan ibland nästan önska att folk röker (ja, bara för att få visa upp balkongen då, det andra klarar jag mig gott utan). Resten av hemmet får ni inte se i dag. I dag vill jag låtsas att jag är en normal människa med ett tomma ytor, dammtorkade golv och färgmatchad inredning. Jag VET att ni vet att det inte är så, men ni kan väl vara med och låtsas en stund? Själv tar jag på mig fleecetröja + filt och sätter mig på balkongen... Välkomna dit - om ni är fasadklättrare.

En helt galen helg

Alltså, man skulle ju kunna tro att helgen var över, där jag lämnade er i går. Efter en omtumlande lördag med två timmars slitjobb och sen en fantastisk upplevelse med förlossning. Så en myssöndag med bullbak och och lillebrorsbesök. Man skulle kunna tro att det tog slut där, när jag låg i soffan, mätt och belåten efter söndagslunch och kaffe med nybakade bullar. Inte mycket mer att orda om helt enkelt. Men se, det hade tisslats i kulisserna och planer var smidna. Planer helt utanför min vetskap. Jag var som sagt HELT nöjd med min tillvaro, precis som den var. Hade redan börjat planera för mitt varma bad jag skulle ta, när jag njutit klart av den stund som lillebror skulle vara kvar. Så FEL jag hade!

Plötsligt dök den huslige mannen upp bakom min rygg, efter att ha stått och diskat i köket. "Kom igen älskling så går vi till Hörnan och tar en guiness". "Näe", sa jag. "Jag har det bra här i soffhörnet" Inte ett dugg sugen på guiness var jag. Än mindre på att bege mig ut i ruskvädret för denna. Men han var påstridig (såklart). Jag måste minsann följa med. Fattade ju att det var NÅT, men trodde mer på att grannarna skickat ett sms och ville ha dit oss. SÅ SUR! Muttrade på väg över gården om hur JOBBIG han var, som absolut skulle ha mig med.

Så kom vi in på pizzerian och där satt min vän C (det var det första jag såg). C, som ska föda barn just precis nu (sitter här och väntar på sms), satt där med några från vårt jobb och pratade. Och jag var sur och sa typ bara hej till dem, lite förstrött och tyckte att de var så himla nonchiga och ointresserade av att jag var där. Fattade liksom inte riktigt vad de gjorde där. För min skull var jag det ju uppenbarligen inte, eftersom de knappt pratade med mig. Helsnurrigt helt enkelt. Då kom det några till från jobbet in genom dörren och det börjar väl ändå klarna. R bara flinade. "Å, nej han du komma innan jag kom" sa en av dem och jag fattade väl att det trots allt var mig de ville ha tag i. Fick en puss och min kamera av R och ett "hejdå ha det så kul". Kan säga att jag var i CHOCK! Det enda jag kunde komma på att säga var "Men jag har ju inte ens några strumpor på mig"

Fick förklarat för mig att vi skulle till Akkurat och äta och dricka. Började nästan gråta. Mina goa, underbara, fina arbetskompisar!!! Jag som tyckte jag redan hade blivit så firad! De hade till och med smink med sig. Lillebror kom förbi med strumpor och min bricanyl. Sen hade jag en helt underbar kväll med goda musslor och god öl och efter det fantastisk tryffel och kaffe och cognac. Min mage har INTE varit glad på mig i natt, men det var det helt klart värt :) Bra musik var det också:

TACK TILL ER!! Mina fantastiska jobbarkompisar, jag är så otroligt glad över er fina överraskningskväll och extra tack till I, som just nu jobbar halva min dag, för att jag inte ska däcka ihop totalt. Det behövdes verkligen!! Och älskade maken R, att du kunde vara tyst?!! Jag är imponerad! Ja, det är jag av er allihop - era fulingar!