På jakt efter julens magi
Jag har alltid älskat julen. Ända sedan jag förstod vad det var. Jag har älskat allt, från minsta lilla glittrig julkula, till tomtens magi. När jag blev sådär lite halvvuxen började jag drömma om hur det skulle vara att få barn och ha jul tillsammans med dem. Å vad mysigt det skulle bli. Så var det också i flera år. Men de senaste åren har det bara sagt "STOPP". Jag har inte alls orkat med och de stackars barnen (som jag naturligtvis lyckats få lika jultokiga, som jag var som liten) har fått stå ut med en tråkmamma, som på sin höjd dragit fram adventsljusen och nån stjärna och propsat för devisen "less is more". "Nästa år, mina barn, nästa år - då ska jag orka". Så kommer nästa år och inte har orken kommit. I år kom jag på vad det egentligen var. Det är inte alls så att orken inte kommit. Det är snarare så att när julen äntligen kommer så har den redan försvunnit. Orken och gnistan och magin. Julen är redan utjatad innan julmånaden ens börjat. November har knappt gjort sitt intåg och redan är julen i full gång. Eller julhetsen i alla fall. Det julpyntas i affärer redan innan november. I går börjades det med julskivor på lagret på mitt jobb. Folk runtomkring mig gör redan julpyssel och planerar såväl julskinka som som klappar.
-JAG VILL INTE! Varför har alla så bråttom? Är det för att man längtar så efter det där mysiga, att man vill ha det så lång tid som möjligt? Eller är man så rädd för att inte hinna med? Hinna med vad, undrar då jag. Julen är inte mest klappar, eller bästa julmaten. Och julen är framförallt inte två månader lång. Då tröttnar man ju. Om jag lyckas blunda med både öron och ögon ett tag till, så lovar jag mina barn att jag ska gräva fram jullådorna i år och vi ska till och med ha julgran, eller så får jag helt enkelt falla till föga och börja redan nu, för att de ska få allt det där, innan mamma tröttnar...
