Jobbhumor:

A befinner sig i en pressad situation. (Ni får väl fråga om ni inte förstår ordvitsen ;))

Nu eeee de fredagsmyyys

Det är skönt att börja sent och morgonmysa framför Bolibompa.

Eller jag ska bara genom en fredagsrusch på Systembolaget först. Men jag känner mig peppad. Var ju ledig i går, även om dagen var rätt fullspäckad. Jag hann förresten med att klippa mig med. Ingen såg naturligtvis någonting, så jag var tvungen att påpeka det för maken i morse: "Jaha, men det där fick du väl typ gratis" var kommentaren. Han är en man, full av komplimanger, min älskade make ;) (Kanske ska understryka med att säga att jag inte klippte så mycket att det direkt syntes och att det var det han menade :D)
Önskar er alla en skön fredag. Tänk på mig när ni kommer hem till ert eget fredagsmys, då har jag ett antal timmar kvar till mitt.

Det löste sig!

Ni förstår väl att det inte är någon direkt uppoffring att vara barnvakt åt den här godingen?

Febern försvann och vi gick på utvecklingssamtal som planerat. Fast han var hemma från skolan innan, för så himla strålande mådde han inte. Det var ett bra samtal. Både jag och F gick därifrån med öppnade ögon och peppade inför framtiden. Man kan framföra saker på olika sätt och den här fröken är bra på att peppa. Innan samtalet var vi ju barnvakt åt V, medan svägerskan K var på utvecklingssamtal med G (han går på samma skola, som F). Det var MYCKET trevligt:

F vet av lång erfarenhet hur man barnvaktar bäst.

Vi fattade inte hur man satte på TV:n, men det löste V på ett kick.

Det här är min utsikt från tangentbordet; koncentrerad tystnad.

Sprutföljder

Eftersom F är rätt ofta sjuk, så lät vi honom ta sprutan mot svinfluensan. Det har resulterat i att han nu ligger i feber. Inte helt oväntat iofs, eftersom det är en av biverkningarna. Det jobbiga är bara att det i morgon är dags för hans utvecklingssamtal och jag var så nöjd för att jag hade fått till det med tiden, utan behöva ta ledigt från jobbet. Dessutom var det så otroligt smidigt, så svägerskan K ska på samtal precis innan, så vi skulle vara barnvakt åt varandra. Vi får väl se hur det ser ut i morgon. Har vi tur så orkar F med samtalet i alla fall, men det kanske är för mycket att hoppas på.

I övrigt har jag jobbat i dag och det har varit roligt. Gnistan är tillbaka och det är kul att träffa både kunder och jobbarkompisar. Vi får väl se hur det känns när julen närmar sig och tempot ökar. Det är ju kul på ett sätt det med, men kan vara lite väl intensivt i bland.

Flitens låga

Tisdagar är som sagt min lediga dag. Det är också den dag jag är hemma när inte alla är på väg att somna och det är följdaktligen den dag jag har bäst möjlighet att övervaka läxläsningen. P tragglar på med läsningen. Det går inte snabbt, men det går framåt. Man märker att det är vissa bokstäver som ställer till det och motivationen är väl inte heller så där alldeles strålande, men jag är inte orolig. Han kommer att knäcka det, om än lite senare än de andra. Matten går det däremot alldeles strålande med. Matte har hans närmsta storebror tjatat in i hans medvetande innan han ens fattade vad det var, eftersom det var HANS stora intresse. Lite fallenhet kanske han har för det med, eftersom det funkar rätt bra.

Någon sa att barn har ett bildseende, som de förlorar när de börjar läsa. Jag tror på det. P har ett otroligt bildminne. Här är en liten story från i somras:

Vi var inne i stan på en bakgata och såg en tjusig flagga på en husfasad. "Kolla Makedoniens flagga" sa P. "Äsch", sa R "det är nån kulturflagga. När vi kom hem kunde jag inte riktigt släppa det, utan googlade på Makedoniens flagga och mycket riktigt; P hade rätt. Han kunde även räkna upp alla flaggor på ett hotell vi gick förbi (vi var ju tvungna att testa).

Det är bara ett exempel av många då jag har förstått att han minns i bilder, men inte bokstäver, som han tydligen inte lyckats göra till en bild - än.

Så här glad blir man, när man läst klart - innan man flippar ur totalt:

Underbara fyraårsåldern

Det är nåt med fyraårsåldern, som man glömmer bort när man pratar om åldrar. Man har liksom precis gått igenom treårs"trotset" och haft en lugn period och inbillar sig att NU, nu är allting lugnt. Men man bedrar sig. I alla fall jag och när det gäller mina barn. För fyraåringar kan verkligen vara riktigt jäkla skitjobbiga. Just nu i alla fall den här fyraåringen. Så mycket test av tålamod och gränser, som det är just nu minns jag inte att det var i treårsåldern. Det var ju nyss, så jag borde ju minnas. Fast å andra sidan var hennes mellanbror likadan. Relativt lugn i treårsåldern och tog igen allt senare. Kanske de bara är lite senare än andra, eller så är de bara annorlunda.

Det finns ju något härligt med den här åldern med, som antagligen hänger ihop med att det skär sig på det här sättet och det är ju den där kan själv-grejen , som jag skrivit om i några inlägg. Hon börjar se att hon kan själv och att hon kan styra det som sker. Jag säger inte att det är konstigt att det skär sig då och då, men det gör det ju inte mindre jobbigt för oss som föräldrar.

Vi har precis varit och hämtat P på skolan. En lagom liten utflykt i det fina vädret kan tyckas, men jag är mer slut än efter en timmes power-walk, fast på ett annat sätt och inte alls stärkt.

Jag hade ju kunnat ringa hem P. Det är inte långt och han går själv i bland, men samtidigt vill man ju kunna göra en så enkel grej och det är ju mysigt OCKSÅ. Om det bara inte tog tjugo minuter att klä på sig, för att man måste prata hela tiden och man kan ju inte prata och klä på sig samtidigt och så måste man ju testa hur länge man kan hålla på och söla innan mamman går helt "bananas". Sen måste man gå saaaakta ner för trappan, eftersom man märker att nyss nämnda mamma börjar bli lite småirriterad (vi hade ju lovat att hämta direkt när skolan slutade).

Nåväl, väl ute var det skönt och jag är glad att vi gick ut i alla fall. P och S var urgulliga hela vägen hem och småbubblade och höll varandra i handen.

Tills vi skulle gå in. Då slog det bakut och det blev den trilskna S igen, som ville gå in, men inte orkade, som ville bli fotograferad först, men inte när jag tog fram mobilen och som jag till slut blev så arg på att hon blev alldeles tyst och följde med upp av bara farten.

Om en stund ska vi till dagis på utvecklingssamtal. Undra hur långt innan jag ska säga till om att det är dags att klä på sig. Fast hon har blivit lovad att få åka dit på sparkcykeln, så det behövs nog inte många minuter, för se, när man vill, då går det undan...

Att bo mitt i vägen

Vi bor verkligen precis vid områdets största genomfartsled. Mitt i korsningen, nästan. Oavsett om man går, eller åker bil, så passerar man våra fönster. Akta er, när vi blir pensionärer, vilken koll vi kommer att ha! Redan nu ser man ju massor, som man inte sett förrut. Som vem som springer till Konsum en minut i nio, för att köpa chips och dipp, eller annat, som inte kan vänta till morgondagen. Som vem som går till och från skolan osv och inte mins, vem som går till och från den lokala puben.

När jag är hemma står jag alltid och kollar när barnen går och kommer från skola, eller kompisar (om jag vet att de kommer alltså). I dag hade jag dessutom sån tur att jag såg P både när han gick till och från skolbion. Han är så söt, när han vinkar vid fritidspersonalens hand och jag ser att han blir precis lika glad som jag över att ha sett varandra.