Adventsljus

Nu har jag orkat kolla lite bloggar och sett alla adventsljus som lyser både häroch där. Eftersom just adventsljus är det enda vi faktiskt har, så kände jag att jag inte ville vara sämre. Sagt och gjort, jag tände ljuset och skulle fotografera. Då klev S in i handlingen och skulle blåsa. Självklart växlade jag snabbt till videoläge:

En kvar

Nu har alla utom T insjuknat på ett, eller annat sätt. Tänker inte gå in på hur, det kan ni nog lista ut själva. Själv mår jag bra nu. Så även S. Verkar inte vara värsta sorten, kan vi ju trösta oss med...

1:a advent ja

Den låg ju lite på is. Jag som sa att i år, då ska vi fixa och pynta. Men magsjukor får en liksom inte på sin bästa sida, när det gäller sånt. Nu har jag mest sovit i 1.5 dygn. Men när jag vaknade till i morse smög jag i alla fall in i klädkammaren och hämtade julkalendern. R hade köpt lite godis att ha i. Inte drömpresenterna kanske, men vad gör man. De får borsta tänderna efter. Vet inte, men jag tyckte killarna var ovanligt uppe i varv efteråt, så att så fort jag känner mig bättre ska här letas annat att lägga i (lär väl mottas med suck och gnäll kan jag tänka - nu när de fått godis). Fick fram min nyinköpta duk och adventsljusstaken också. Så vi tände ett ljus till frukost. Samma ljus som förra året, så de är redan brände i "trappa", men ingen verkade misstycka. Tvärtom så visste ju P vilket ljus som skulle tändas :)
När S vaknade upptäckte hon adventskalendern. "Vad är de?" (den vanliga frågan just nu). "En adventskalender", sa jag, föga upplysande egentligen. "Får jag pussa?" (allt ska pussas just nu). Det fick hon ju, men godisbiten fick hon lite senare och närmsta tomten fick sig en puss.

En magsjuka senare

Min oroliga mage, som jag trodde berodde på magkatarr/för mycket av det goda, utvecklade sig till magsjuka. Är inte riktigt återställd än faktiskt. S kräktes i lördags, men de trodde det berodde på godis. Hon har aldrig kräkts av godis förr, så jag tror det hänger ihop.

Och så den vanligaste kundfrågan på jobbet, som C mycket riktigt kunde. Men om det är den C jag tror så är det ju lite fusk, eftersom vi delar arbetsplats (även om hon är mammaledig just nu). Frågan kunderna ställer allra oftast är alltså:

"Var står glöggen?" Inte alltför sällan är svaret "Om du vänder dig om". Faktiskt och helt på sant. Så stressade är vi människor att vi missar det vi letar efter, om det så är ett stort torg med glögg, utmärkt med stora röda skyltar, hängande från taket, med texten "Glögg". Jag tror man får tunnelseende, eller så tar man för givet att man inte ska hitta och då gör man det inte heller.

Frågan om vad vi ska göra i jul, ställs inte så ofta oss arbetskamrater emellan, eftersom vi ju jobbar alla dagar, som inte är röda, förutom julafton, så vi brukar ha rätt bra koll på varandra. De flesta av oss ramlar hem och ligger i en hög tills det är dags att gå tillbaka till jobbet, några dagar senare.

IRL

Eller den ofrånkomliga verkligheten. Den utanför datorns värld. Den tar en massa plats. Så mycket att man inte hinner blogga faktiskt. Än mindre läsa andras bloggar, eller i alla fall kommentera på dem. Den här veckan har varit ovanligt körig. Det brukar bli så, när det lackar mot jul. Jobbet har en tendens att vara extra mycket energikrävande. Aktiviteterna runt skolans och dagis värld brukar var fler än vanligt. Fast det brukar iofs vara mer i den riktiga julmånaden. Kanske inte så mycket i november. Därför såg vi till att fixa lite familjefest i T:s klass. Så att det blev lite mer att göra alltså, ifall man längtade till den riktiga månaden, då det alltid knöar ihop sig. Egentligen skulle vi haft klassfest i P:S klass med. Men det har jag skjutit i bakkanten av samvetet någonstans. Inte tillräckligt långt bak tyvärr, det gnager litegrann. Samtidigt tycker jag inte att det gnager tillräckligt mycket. Det gnager, för att jag lovade, inte för att jag tycker att de egentligen behöver en klassfest just nu, så då får det vara. Till nästa termin. Då är jag inte klassförälder i den klassen längre - tror jag, men jag kan hjälpa till i alla fall. Så kanske samvetet stillar sig. Men inte just nu, som sagt. Känns som att jag är tillräckligt stressad i alla fall.
Det var i alla fall kul med familjefesten. Väldigt lyckat och trevligt, tycker jag. Verkar vara en skön klass med härliga föräldrar. Bara en sån sak, som att ett helt gäng ställde upp och plockade undan efteråt. Bara sådär, utan att någon ens frågade. Inte tog för givet att de som fixat förberedelserna, skulle ta hand om det med. Sånt gillar jag. Mycket god mat blev det med. Alla hade med sig en liten rätt att ställa på ett stort buffébord. Det blev en massa kul olika mat, från all världens hörn och en hel del pastasallader. Fast inte vann jag stereon, trots att jag satsade på lottköp.
I går hade jag mer kul för mig. Det var dags för årets restaurangbesök med jobbet. Vi var på . S:t Eriksgatan 1 God mat, gott vin, men var väl liiite si och så med servicen och nåt annat, som inte riktigt går att sätta fingret på. Trevligt med två unga killar, som stod för musikunderhållningen. Lite jazzbetonat sådär.
Efteråt tog vi taxi hem till vår chef H, för glöggmys och "rockstar" (skitkul!!!!). Älskade R klev ut i vinterrusket och körde och hämtade mig och några till mitt i natten. De andra ville parta natten lång, men själv känner jag att jag inte orkar med sånt längre. Eller just nu, jag vet inte vilket. Jag hade trevligt så det räckte i alla fall och nu slipper jag vara dödstrött och grinig idag (eller hrm, lika dödstrött och grinig, som jag skulle varit annars ska jag kanske skriva - har fräst lite åt en hoppande P redan). Trött är jag i vilket fall. Jobbade ju en lönelördag på Systembolaget, innan vi drog iväg och partajade.

Tänkte utlysa en liten enkätfråga: Vad tror ni är den vanligaste frågan på mitt jobb just nu? Kan säga att den är säsongsbetonad och att alla ställer den på i stort sett exakt samma sätt och att de flesta av dem egentligen inte skulle behöva ställa den.

Min papegojmening just nu, förutom svaret på den frågan, är annars: "Du har ett chip där". Beror på det nya kassasystemet och att man ska stoppa in chipet på kortet istället för att dra kortet med magnetremsan. Man känner sig som sagt som en papegoja tillslut, men snart har nog folk lärt sig. Eller kanske inte. Knappt jag har lärt mig, när jag går på andra affärer. Brukar jag säga, när folk känner sig dumma för att de inte kommer ihåg. Jag menar förutom att det finns chipavläsare på vissa och inte på andra, så sitter de ju på olika ställen av apparaten och finns det inte chipavläsare så ska man dra kortet och det åt olika håll på alla maskiner. Vad hände med det gamla goda ordet "standard"? Det borde faktiskt finnas en standard för pin-pads (som det så fint heter).

Så, nu ska jag slänga mig ut i verkligheten igen. Det vill säga duschen. Och sen ska vi se vad den här söndagen har att ge. P ska på kalas på Leklandet, så paket måste inskaffas. Själv har jag två paket med blivande julklappar att hämta. Ingen snö finns kvar, men ma kan kanske få S att rulla lite i leran i stället.

Jag har fått en utmärkelse!!

Vad man blir glad av sånt!!

Tack underbara! Mamman på väg Helst skulle jag vilja ge den tillbaka till dig, för att jag älskar din blogg och ditt språk och dina tankar, som du bubblar på din blogg. Men du har ju redan fått den, så du får nöja dig med att återigen höra hur bra jag tycker att du är :)

Mina kandidater är som följer. (Jag följer många, många fler bra bloggar, men man fick ju välja sju och några av dem jag ville välja såg jag har redan fått den):

Mamma Melissa

Carola m 7

Kids and Orchids

Hooked handyman

Miss mess

Livet i Fluffbay

Sus klurar

Den förstnämnda har jag precis upptäckt och tycker att fler borde hitta till och den andra är en gammal goding, som jag älskar att följa. Den tredje är min man mamma och måhända är jag partisk men jag tycker att hon skriver underbart om sitt liv som pensionär och fotograferande orkidéeälskare. Alla borde ha en hakande hantverkare. Helst sjungande i sitt öra, men annars får nätet vara ett substitut. Miss mess är världen underbaraste svägerska som skriver kul och djupt om vartannat om livet som trebarnsmamma, I Fluffbay har det stått still ett bra tag nu, men jag ger inte upp och hoppas att livet där ska börja igen och tills dess finns det gott om underbara historier att läsa i de gamla inläggen. Och Sus, är just Sus. Just nu i behov av bloggvila och goda tankar, men jag längtar tills hennes klurande tar fart igen.

Reglerna är enkla:
1. De som mottagit awarden ska lägga upp en bild på den.
2. Länka till den bloggen du fick den ifrån.
3. Ge den vidare till sju andra bloggare & länka till deras sidor.
4. Lämna ett meddelande i deras bloggar, så de vet att de fått awarden.

Eftersom jag själv ogillar kedjebrev och liknande, så vill jag att alla som fått denna utmärkelse av mig, ska känna att om de inte vill ge den vidare så är det helt okej. För min del får ni gärna bara ta emot min uppskattning och helt strunta i resten.

Men jag hoppas såklart att ni blir lika glada som jag blev och kanske vill dela den vidare.

Vardagsgymnastik

Jag är inte den som riktigt hinner gå till gymmet. Inte nu, med mina nya tider och förresten aldrig annars just i november/december. För annars har jag faktiskt använt mig av det. Min kropp behöver det. Jag ska försöka få till det igen. När jag inte hinner med gymmet så använder jag mig av "vardagsgymnastik" Det betyder helt enkelt bara att man undviker att ta den enklaste vägen över allt. Som att man går till centrum, även om man kan ta bilen, eller ännu enklare att man tar ttrappan, istället för rulltrappan, eller hissen.
I går gick jag till centrum med min numera tonårige son. "Men Mamma.." gnällde han över att bli ledd mot trappan istället för rulltrappan. "Vardagsgymnastik" sa jag som ett mantra. "Man ska ta chansen att röra sig när man kan". "Man kan ta chansen att slöa när det går" tyckte ju istället han, men gick snällt med mig upp, på vägen dit. På vägen hem samma visa. Jag ledde honom mot trappan i tunneln och han suckade. "Vardagsgymnastik" Tung SUCK!!!! "Ja, då ska jag ta rulltrappan på lördag"