Zzznark

Bilden av S, som somnat hållandes min fot, får illustrera min känsla av den här deltävlingen av årets melodifestival. Så otroligt slätstruket. Inget direkt dåligt och heller ingenting falskt, men bara tristtråkigt. Låter lite som att man hört allt förrut. Bäst i kväll var helt otippat - Darin, eftersom han inte ens tävlar. Eller tycker jag bara att det är slätstruket, för att jag sitter här i min ensamhet och inte har någon att tycka tillsammans med? Jag kan ju inte ens uppskatta alla tuttchocker, eftersom jag har inte har någon testoteronstinn man vid min vid min sida, som kan kommentera dem. (Var tog han vägen förresten? Skulle inte han komma hem till det här spektaklet? Hoppas det betyder att han har kul). Nu ska jag hoppa tillbaka till soffhörnet och somna till sista halvlek... Nej just det jag skulle ju se "Rocksystrar". Bäst jag håller mig vaken.

Tjejkväll

Eller snarare tjejeftermiddag. R har gått till en kompis för lite trav och en hel del öl, eller om det blir tvärtom, eller kanske till och med både och? Sönerna sover hos faster L. Det skulle bli kusinträff, men kusinerna kunde inte, så det är bara våra killar. De var lika uppspelta ändå. Mina barn älskar att sova borta. S var mycket förgrymmad över att inte få följa med till faster L, men det var liksom inte hennes grej just nu. De ska ju kunna göra storbarnsgrejer och gå ut med hunden mitt i natten mm.

Vi har haft det så mysigt, vi två. Spelat Bolibompa-spel, lagt pussel och haft bullfika (se ovan) Mitt i det ringde bästa vännen R och ville ha med henne ut i pulkabacken. Ja, det var ju inte han som ringde såklart, men ut i pulkabacken kom vi i alla fall. Skönt med lite luft och trevligt att prata med lite vuxna människor (hur trevligt det än är att umgås med sina barn). Ungarna åkte väl inte så där väldigt mycket pulka, men hon fick ju leka av sig en stund i alla fall.

Inne igen, så leker S i rummet med sina matgrejor och jag funderar på vad jag ska komma på till middag. Det är ingenting som passar den unga damen just nu, så det känns nästan onödigt att anstränga sig, men något måste vi ju äta.

R kommer hem till Melodifestivalen (trodde han). Får se om S är vaken då, efter den konstiga natten. Somnade ju fem, vaknade halv elva och somande om någon gång vid ett, eller så. Sedan var hon uppe vid åtta imorse.

Önskar er en trevlig lördagskväll.

De vänner man har, visar vem man är

Eller? Säga vad man vill om de vänner min make omger sig med, men de upphör aldrig att överraska mig i alla fall. En samling färgstarka personligheter, som inte alltid följer det gängse mönstret, kan man lugnt säga. Underbara personer, som jag mer än gärna delar mitt liv med, de stunder man får chansen och när man som mest tvivlar visar de sig från sin bästa sida igen.
I går kom ett sms "out of the blue" från en som lämnade vår radar någon gång i somras:
"God morgon R :) skicka ditt kontonummer så sätter jag in pengarna jag är skyldig dej. Kraschade rätt hårt ekonomiskt i somras. Hoppas allt är bra med er, själv blir jag farsa igen i juni. Tack för lånet! Vi ses...."

Samma persons tidigare förhållande inleddes med följande konversation:
- Hej, vad jobbar du med?
- Jag jobbar som kock
- Å, vad gott.

Hade inte alls med saken att göra, egentligen, men jag kunde bara inte låta bli att dela med mig av en så underbar inledningsfras till ett förhållande.

Nu kanske ni tycker att jag hånar personerna ifråga, men det är verkligen inte meningen. Vad vore vårt liv, utan alla dessa färgstarka personer. Ack så tråkigt.

Tex skulle vi ju missa att bevista ett bröllop i vimlet på centralen på midsommarafton. Bara en sån sak.

Men hur mycket jag än tycker om dem allihop, så måste jag erkänna att det är när det händer en massa sånt där oförutsett, eller kommer ett sånt sms, som jag känner mig väldigt glad att jag ändå fick den jag fick, ur det gänget.

Det hade jag ju inte riktigt tänkt mig

Att S skulle somna på golvet klockan kvart i fem alltså. Jag hängde tvätt och tyckte att det hade blivit misstänkt tyst. Hon hade bäddat åt sig i soffan och somnat på golvet.

Men efter ett par timmar i solens sken i pulkabacken och med lite förkylning i kroppen är det kanske inte så mycket att förundras över. Mesta tiden tillbringades dock vid en stor vattenpöl, som hade någon slags underlig magnetisk dragningskraft på de yngre barnen:

De stora barnen körde dock järnet i pulkabacken. Upp och ner, upp och ner, jagandes varandra. Tror det var längesedan de hade så kul.

Själv njöt jag av en kopp kaffe och en väldigt god vän och såklart solens sken och barnens glada skratt. Kan man ha det bättre en semesterdag i februari?

Nu lagar maken middag, sippandes på en Jacobsen julöl och lyssnandes på Venuspassagen med Reeperbahn och drömmer om StAnton på det ljuva 80-talet.

S sover fortfarande. Vi vågar inte väcka henne. Det får bli som det blir till kvällen. Kanske hon sover hela natten - nja, skulle inte tro det. F har lovat vara barnvakt och vi ska över till lokalpuben på en fredagsöl - om det inte vaknas totalgrinigt barn innan dess såklart.

Andra par har "bli-sams-sex"

Vi åker till ICA Maxi och shoppar.
Det finns inget bättre sätt för oss att bli sams helt enkelt. Vi går där och först småshoppar, tills vi går över till "the heavy stuff" dvs maten. Jag har fått för mig att andra par kanske lätt blir osams just vid handlingen, men för oss är det helt enkelt perfekt parterapi. I alla fall när vi lämnat alla barn hemma. Vi pratar om allt! Om barnen och livet och oss. Planerar god mat och snabb mat och en hel del annat.

I dag kom vi hem 2000;- fattigare och fyra fullproppade kassar mat rikare. Okej drygt 2000, eftersom vi föll till föga och handlade Mc på vägen hem. Det var månader sedan och ungarna har längtat. Så sportlovet till ära fick de faktiskt som de ville.

Jag gjorde förresten av med en faslig massa pengar tidigare på dagen också. Hämtade ut astmamedicin och den är inte gratis första gången på det nya högskostnadsåret minsann. Jag köpte även hårfärg och ett par benvärmare och sen hade jag sån pengaångest, som aldrig förr. Fast vi inte har ont om pengar nuförtiden, så har jag svårt att göra av med med dem i alla fall. Alltså, vi är ju inte rika direkt, men det går ingen nöd på oss heller.
Vi får väl hålla oss resten av månaden . Nu har vi ju mat i alla fall ;)

S har sprungit runt hela dagen och letat efter Hunden. Det är inte första gången den där Hunden är borta, men den här gången var den verkligen helt lost. På kvällen var hon så ledsen, så ledsen och vi letade och letade. Så lyfte R upp henne i hallen och DÅ klickadedet till i henne "DÄR. Där e Hunden" sa hon och pekade på postvagnen, som F fick låna till reklamutdelningen. Vilken tur att hon kom på det, för i morgon ska vi lämna tillbaka vagnen och jag skulle då aldrig komma på att leta efter Hunden DÄR. Tänk vad ungar hittar på!

Så här mysigt kan man ha det på en yoga-boll ;)

Historien om oss

Jag vill minnas att jag utlovade en bild på mig som nygift för ett tag sedan. Då, när datorn kraschade och inget fungerade som det skulle. Nu fungerar det ungefär som det ska. I alla fall med scannern. Så jag la in bilden, skrev ner vår historia och skickade den till maken för godkännande. Resultatet blev: Ingen bröllopsbild för citat "ta inte med bröllopskortet…jag ser ju för fan ut som en psyksjuk östtysk utan smak och sinne…" slut citat. Eftersom jag älskar min man och till viss mån kan hålla med om hans åsikt i det här fallet, så blir det alltså bara en halv bild från bröllopet och istället en bild på oss som nyförlovade:

Nyförlovade 1996-10-02

Vår historia börjar egentligen långt tidigare. Redan 1988, då en ung man såg en ung kvinna i discolampans ljus och tänkte "Henne ska jag ha", eller nåt liknande. Han var i alla fall väldigt drivande och lyckades få följa med hem till föräldrarnas hus. Där han fick sova på soffan (på riktigt, jag har alltid varit väldigt pryd - läs tråkig - av mig).

Vi var tillsammans i några månader, tills jag ÄNTLIGEN lyckades ta mitt körkort (det var därför jag mellanlandat hemma igen, efter att ha bott borta ett par år) och fick jobb på en gård i Tystberga. Jag gjorde slut. Med R och med den delen av mitt liv. Mycket hände på bara några år, men det hör inte till den här historien riktigt. Av någon anledning fick jag i alla fall för mig att jag skulle lära mig första hjälpen och anmälde mig till en kurs via Röda Korset. Hamnade i hemvärnet (förstod aldrig riktigt hur det gick till). På kurdeltagarlistan fanns en viss herr R. "Hm, måste ju vara samma" tänkte jag, men inte riktigt säker. Men jovisst. På en bänk utanför kursgården satt han i solens sken. Några kilo tyngre, glesare i håret och med en glänsande ring på fingret. Förlovad. Försökte låtsas att han inte riktigt kände igen mig, men det hade han minst sagt gjort, fick jag höra långt senare. Vi blev vänner. Både via hemvärnsnätverket och privat.

Jag minns sommaren 1993, tror jag det blir. Jag jobbade som vanligt på 4H-lägret i Dalarna. Fick brev på brev från R. "Du är ju kär" sa mina kompisar. "ALDRIG" sa jag. Han är ju förlovad. Sen på hösten var vi på kurs igen. Med avslutningsfest (och alkohol, kanske ska tilläggas. Vissa hämningar brukar som bekant lossa då). Vi pratade som vanligt massor. Jag tyckte att han gnällde väldigt mycket om sitt förhållande. "Du bara gnäller om hur ni har det, om ni gör slut så har du inget behov av mig längre". "Men, sa han. Det har jag ju visst det. Jag är ju kär i dig". KLICK! sa det i mig och alla poletter föll ned. "Åk hem och gör slut då". Och det gjorde han.

End of story.

Inte riktigt, men det var inte så där rosenrött tjusigt som man vill att början på ett förhållande ska vara. Det där med att komma och göra så att en förlovning slås upp menar jag. Tog lång tid innan jag vågade träffa hans släkt ordentligt och ännu längre tid innan jag fattade att de faktiskt inte hade något agg gentemot mig. Har även träffat den andra tjejen. Hon vars liv jag just då slog i spillror. En underbar människa och det finns absolut inget groll där heller.

Just då och där ville R att vi skulle gifta oss direkt. Han hade ju väntat i fem år. Själv var jag nyförälskad och ville ta det lite mer lugnt. Så kom F 1995. Efter att ha suttit på socialkontoret, eller var det nu är man går och svarat på frågor om vi hade varit tillsammans under konceptionstiden och annat knäppt, så tyckte även jag att nu fick det vara nog. Då var konstigt nog R inte lika intresserad längre. Men till slut kom vi överens (ja, ja SÅ svårövertalad var han inte, det var mer att vi hade så otroligt uselt med pengar). Jag hade kvar vigsel- och förlovningsringarna från min biologiska mamma. Tänkte att det skulle vara fint ha dem och så blev det ju ekonomiskt möjligt för oss då också. Till R var vi dock tvungna att köpa en ring till förlovningen.

Vi förlovade oss på Solvalla. Jag skulle överraska och bokade bord i hemlighet, men det klarade han inte riktigt av, så jag blev tvungen att tala om innan vart vi skulle. Sen satt vi där och smusslade på oss ringarna under bordet på restaurangen. Han är så romantisk min man.

Giftermålet var inte mycket mer glamoröst det heller. Vi hade inte talat om det för någon mer än våra två vittnen. De goda vännerna P och U, som vi i stort sett levde ihop med på den tiden :) Ett fyndigt julkort skickades ut till vänner och släktingar dagen innan. (När vi kom hem på kvällen den dag vi gift oss hade telefonsvarare gått sönder och stod och blinkade på 15. Många grattis och en del ilska.) Jag hade sån pengaångest, för att jag hade kostat på mig en helt ny klänning för 200 kronor (jag sa ju att vi hade ont om pengar). Det ösregnade och av mina tappra försök med locktången syntes intet. Själva bröllopsakten var över på två sekunder (typ). "Vill ni ha den långa, eller den korta versionen?" Vi har sedan dess alltid undrat vad den korta versionen hade inneburit.
Bröllopsmiddag intogs på "Lasse Maja värdshus", tillsammans med våra vittnen. Tjusigt som attan, men det var R:s chef som bjöd. Han hade ju listat ut varför R skulle vara ledig och gav oss det i bröllopspresent. Det är jag oändligt tacksam för, eftersom det gav vår dag lite mer fest och glamour, än om vi bara hade gått hem efteråt.

Här är vi nu med en historia som spänner över 20 år, med några flyttar, lite arbetsplatsbyten och framförallt fyra underbara ungar.

Tror ni de kom?

De sabla fastighetsskötarna kom aldrig. Jag höll mig alltså hemma till tolv i onödan. Inte kunde man ringa dit heller. Telefontid mellan 7-8. I morgon ska jag ringa och höra vad tusan som hände. Om jag orkar kliva upp så tidigt. Mötte grannen, vars hund stod med benen i kors. Hon var inte så nöjd hon heller.

Vi gick till centrum. F:s skolkort dög inte till ID-kort, men han fick ett konto i alla fall, så kan han fixa kort senare. Passet funkar ju också, det hade jag inte tänkt på.

F gick hem med en kompis, efter att ha kramat om svärmor K. Vi tre tjejer gick på minishopping. K ville ha nya stövlar, men hittade ingenting bra. Jag hade en bonuscheck på HM och tänkte att S skulle få välja en tröja själv. Den andra hon hittade, var den nedan. Försökte med alla andra möjliga, med katter och hundar och till och med Mimmi, som varit het på sistonde, men den var rosa och det dög ju inte åt den bestämda unga damen. Alltså blev det:

Sen var vi trötta på shopping och gick hem till Farfar för att fika. S fick välja fikabröd. Kla´var en självklarhet, men tänk att de hade det i form av ett hjärta ocskå! En treåring i himmelriket! Efter att ha varit en tröttgnällig, snorhostig, blek tjej innan vi gick, var hon nu på toppenhumör. Sjöng och pulade i K:s lekrum. Vi hade en toppeneftermiddag helt enkelt. Att Frasse var där gjorde väl sitt till såklart, för som S alltid säger så fort hon träffar en hund: "Hunden älskar mig" (även om de som hon aldrig sett tidigare) så stämmer det faktiskt på Frasse. När Farfar gick med honom på promenad hade han så bråttom att gå hem igen, för att han skulle lägga sig bredvid S, där hon lekte.

Nedan på filmerna: S ritar av sin familj