Välkommen till min (o)perfekta blogg.


Letar du efter inspiration till det perfekta hemmet, med tomma ytor och chicka detaljer? Då har du kommit helt fel.

torsdag 26 februari 2009

Historien om oss

Jag vill minnas att jag utlovade en bild på mig som nygift för ett tag sedan. Då, när datorn kraschade och inget fungerade som det skulle. Nu fungerar det ungefär som det ska. I alla fall med scannern. Så jag la in bilden, skrev ner vår historia och skickade den till maken för godkännande. Resultatet blev: Ingen bröllopsbild för citat "ta inte med bröllopskortet…jag ser ju för fan ut som en psyksjuk östtysk utan smak och sinne…" slut citat. Eftersom jag älskar min man och till viss mån kan hålla med om hans åsikt i det här fallet, så blir det alltså bara en halv bild från bröllopet och istället en bild på oss som nyförlovade:


Nyförlovade 1996-10-02



Vår historia börjar egentligen långt tidigare. Redan 1988, då en ung man såg en ung kvinna i discolampans ljus och tänkte "Henne ska jag ha", eller nåt liknande. Han var i alla fall väldigt drivande och lyckades få följa med hem till föräldrarnas hus. Där han fick sova på soffan (på riktigt, jag har alltid varit väldigt pryd - läs tråkig - av mig).

Vi var tillsammans i några månader, tills jag ÄNTLIGEN lyckades ta mitt körkort (det var därför jag mellanlandat hemma igen, efter att ha bott borta ett par år) och fick jobb på en gård i Tystberga. Jag gjorde slut. Med R och med den delen av mitt liv. Mycket hände på bara några år, men det hör inte till den här historien riktigt. Av någon anledning fick jag i alla fall för mig att jag skulle lära mig första hjälpen och anmälde mig till en kurs via Röda Korset. Hamnade i hemvärnet (förstod aldrig riktigt hur det gick till). På kurdeltagarlistan fanns en viss herr R. "Hm, måste ju vara samma" tänkte jag, men inte riktigt säker. Men jovisst. På en bänk utanför kursgården satt han i solens sken. Några kilo tyngre, glesare i håret och med en glänsande ring på fingret. Förlovad. Försökte låtsas att han inte riktigt kände igen mig, men det hade han minst sagt gjort, fick jag höra långt senare. Vi blev vänner. Både via hemvärnsnätverket och privat.
Jag minns sommaren 1993, tror jag det blir. Jag jobbade som vanligt på 4H-lägret i Dalarna. Fick brev på brev från R. "Du är ju kär" sa mina kompisar. "ALDRIG" sa jag. Han är ju förlovad. Sen på hösten var vi på kurs igen. Med avslutningsfest (och alkohol, kanske ska tilläggas. Vissa hämningar brukar som bekant lossa då). Vi pratade som vanligt massor. Jag tyckte att han gnällde väldigt mycket om sitt förhållande. "Du bara gnäller om hur ni har det, om ni gör slut så har du inget behov av mig längre". "Men, sa han. Det har jag ju visst det. Jag är ju kär i dig". KLICK! sa det i mig och alla poletter föll ned. "Åk hem och gör slut då". Och det gjorde han.

End of story.

Inte riktigt, men det var inte så där rosenrött tjusigt som man vill att början på ett förhållande ska vara. Det där med att komma och göra så att en förlovning slås upp menar jag. Tog lång tid innan jag vågade träffa hans släkt ordentligt och ännu längre tid innan jag fattade att de faktiskt inte hade något agg gentemot mig. Har även träffat den andra tjejen. Hon vars liv jag just då slog i spillror. En underbar människa och det finns absolut inget groll där heller.

Just då och där ville R att vi skulle gifta oss direkt. Han hade ju väntat i fem år. Själv var jag nyförälskad och ville ta det lite mer lugnt. Så kom F 1995. Efter att ha suttit på socialkontoret, eller var det nu är man går och svarat på frågor om vi hade varit tillsammans under konceptionstiden och annat knäppt, så tyckte även jag att nu fick det vara nog. Då var konstigt nog R inte lika intresserad längre. Men till slut kom vi överens (ja, ja SÅ svårövertalad var han inte, det var mer att vi hade så otroligt uselt med pengar). Jag hade kvar vigsel- och förlovningsringarna från min biologiska mamma. Tänkte att det skulle vara fint ha dem och så blev det ju ekonomiskt möjligt för oss då också. Till R var vi dock tvungna att köpa en ring till förlovningen.



Vi förlovade oss på Solvalla. Jag skulle överraska och bokade bord i hemlighet, men det klarade han inte riktigt av, så jag blev tvungen att tala om innan vart vi skulle. Sen satt vi där och smusslade på oss ringarna under bordet på restaurangen. Han är så romantisk min man.

Giftermålet var inte mycket mer glamoröst det heller. Vi hade inte talat om det för någon mer än våra två vittnen. De goda vännerna P och U, som vi i stort sett levde ihop med på den tiden :) Ett fyndigt julkort skickades ut till vänner och släktingar dagen innan. (När vi kom hem på kvällen den dag vi gift oss hade telefonsvarare gått sönder och stod och blinkade på 15. Många grattis och en del ilska.) Jag hade sån pengaångest, för att jag hade kostat på mig en helt ny klänning för 200 kronor (jag sa ju att vi hade ont om pengar). Det ösregnade och av mina tappra försök med locktången syntes intet. Själva bröllopsakten var över på två sekunder (typ). "Vill ni ha den långa, eller den korta versionen?" Vi har sedan dess alltid undrat vad den korta versionen hade inneburit.
Bröllopsmiddag intogs på "Lasse Maja värdshus", tillsammans med våra vittnen. Tjusigt som attan, men det var R:s chef som bjöd. Han hade ju listat ut varför R skulle vara ledig och gav oss det i bröllopspresent. Det är jag oändligt tacksam för, eftersom det gav vår dag lite mer fest och glamour, än om vi bara hade gått hem efteråt.

Här är vi nu med en historia som spänner över 20 år, med några flyttar, lite arbetsplatsbyten och framförallt fyra underbara ungar.

5 kommentarer:

Orchid sa...

Jag har läst och läst och kom på att jag visste ju allt redan. Jag var så glad för er skull efter bröllopet och F var min STORA älskling. Nu har jag ju många fler!
Kram på er, min lilla familj i Jakan!
Mom

-Maria N- sa...

Nämen? Är et nå´t som går? Att berätta hur man träffades?
Kul att läsa om. :)

Dammråttan sa...

Har någon mer gjort det? Har jag helt missat. Vem då? Har funderat på det länge, men nu blev det av, eftersom jag skulle visa bilderna.

En häxa på Vift sa...

Vilken söt historia!

Anonym sa...

Va kul att läsa om ert tidigare liv! ;)