Trevligt var det med. Småfnissiga barn, som bubblade och hade sig. Plötsligt tittade P ut genom fönstret och sa:"Oj, jag tror att jag såg nån på balkongen" (mitt emot).
"Vem är det, undrade de andra, som inte såg.
"Han som ser ut som en uteliggare", sa jag. (Tänk er Zeb Macahan som legat i buskarna och inte gjort mycket annat än förtärt alkoholhaltiga drycker ett antal år).
"Ja, oj" sa T. "När vi skulle gå och samla tomglas, gick vi där och när vi ringde på hos honom blev vi jätterädda och bara sprang...När vi hörde en bulldog, blev vi ännu räddare."
"Oj, sa jag, en bulldog! Men det bor väl ingen där med en bulldog?"
"Näe, det var bara en chihuahua - men de låter ju ungeför likadant"
Vi skrattade så tårarna sprutade. Man måste känna T för att förstå HUR han berättar. Det finns ingen som berättar "stories" som han gör. Det liksom bara kommer.

Fnittriga barn
3 kommentarer:
Ja, T´s fantasi är enorm. Jag fick höra några "fakta" när han var här och både jag och F tyckte att det nog inte stämde!
Kram!
*s*
barn är underbara i sin spontanitet. Jag log brett när jag läste ditt inlägg. :)
Vilken härlig och trevlig middag ni verkar ha haft. Det är kul med barn och deras sätt att berätta.
Kram!
Skicka en kommentar